Göteborgsposten – 26 februari 1864, sida 2

förhängena framför alkoven der markis Asburthons säng stod, smög han sig bakom hufvudgärden och stod der tyst och orörlig. En halftimma hade knappt förflutit innan dörren sakta öppnades; en svag ljusstråle trängde in genom alkovens förhängen. Det var Nino. Portugisaren gick försigtigt framåt, under det han lyste till höger och venster om sig med en lykta. Då han hunnit fram till bordet, upplyfte han thkannan såg på den till hälften fyllda koppen och ställde sin lykta på brickan. Han gick derefter till alkoven och drog ifrån förhänget. Ett hest skri gick öfver hans läppar och hans af förskräckelsen utspärrade ögon stirrade på den fantastiska syn som reste sig framför honom. — Det är denna du söker, är det icke så, min gosse, sade Osmany i det han räckte fram mot honom nyckeln till jernporten. Näno drog sig baklänges, men indiern var med ett hovp inpå lifvet på honom, grep honom om strupen och kastade honom till hälften qväfd på en fåtölj. — Vid första ljud du ger ifrån dig är du död, sade Osmany i det han släppte efter något med sina fingrar som voro intryckta i portugisarens hals. Niino gjorde en bönfallande åtbörd. — Hvart skall du bära denna nyckel? frågade Osmany med låg röst. — Sir James skulle finna den under fjerde kanonlavetten af nedra batteriet, svarade Nino med darrande röst.