Göteborgsposten – 26 februari 1864, sida 1

eke förgätit någon af sina drömmar, att han, om tillfället vore gynnande, skulle vilja fullvorda Italiens återställelse, revolutionera Ungern, slåss med Ryssland, tillintetgöra turkiska herraväldet i Levanten liksom i Europa — han säger sjelf att alla Medelhafvets kuster äro europeiska ur politisk synpunkt taget — med ett ord genomdrifva alla de idåer som utgöra den nya revolutionens program. Och dessutom, ehuru omständigheterna icke iro gynnande, ehuru han vet att Frankrike behöfver fred och tvingas till fred af hans öppna lån, så vill han likväl, ifall kriget kommer, vända detsamma till ett fälttåg öfver en hel verldsdel. Kejsaren har fått nog af småkrig, och hotar att nästa kamp, när och hvar den kommer, skall gälla omgestaltningen al Europas karta. I dessa få yttranden ligger hemligheten at den dolda eller öppna fruktan, med hvilken Europa betraktar Napoleon. All annan politisk kraft är mätbar, hans allena kan ej beräknas, ty han appellerar på en gång till bajonetter och idåer. Han är herre öfver sextio legioner, men ofantlig, som deras kraft må vara, kunna politici beräkna den nästan lika väl som en artillerist kan beräkna en projektils förstörelseförmåga. Men kejsaren är ätven hufvudet för nationaliteterna och deras kraft liggePtillochmed utom gissningsförmågans gränser. Han har hittills blott kallat på en af dessa, men med denna enda besegrades på en månad en stor militärmonarki, och fördelningen af makten i Europa blef märkbart för ändrad. Antag att han kallade på dem alla! Det finnes ej en statsman i Europa, som skulle vilja offentligt yttra en åsigt om följden deraf, och det är i denna obestämdhet, i denna ständiga appell till en dold såväl som öppen kraft som kejsarens styrka beror. Denna styrka må betecknas på det sätt som bonapartisterna beteckna den — såsom de napoleoniska ideernas egendomliga makt — och det kan ligga sanning deri. Men det är blott halfva sanningen, ty den lemnar ur sigte den jakobinska likgiltighet för medlen; genom hvilken idernas framgång komma att försäkras. Ett propagandakrig är hvad Europas konservativa vanligen frukta af de franska republikanerna, men hvilket röd-republikanskt program har väl någonsin gått uppmot det ifrågavarande? Krig mot tronen, fred med hyddan, var en vidsträckt ide; men skulle ens S:t Just ha vågat att med revolution hota på en gång Österrike, Turkiet, Ryssland och den katolska verlden? Ungern! Polen! Rom! Syrien! — det är ej Mazzini eller Garibaldi som yttrat dessa ödesdigra ord, det är herrskarens öfver Frankrike förtrogne, som förklarar, att om ett skott aflossas mot Frankrike, skall han uttala desamma. Slå till, och han sätter eld på det europeiska kruthuset, Europas monarkier hotas icke blott af en utomordentlig arme, icke blott af den utom England enda riktigt sammanhängande europeiska nationens styrka, utan äfven af en makt, hvilken de blott med svårighet kunna undertrycka tillochmed nu då den icke vunnit besagda nations bistånd. Europas koaliserade konungar hota oss — vi kasta för deras fötter såsom vår stridshandske — en ide. Det är Danton på en tron som talar sålunda — och om det finnes en gestalt för hvilken Europa med skäl kan förskräckas, så är det för Danton på en tron — en man som, beherrskande en gammal organisations hela kraft, är tärdig, att om så behöfves, kasta öfverända allt hvad som är gammalt i verlden. Och det är åt en person fördjupad i sådana drömmar, som tyska folkets lidelser och de tyska furstarnes vansinne erojudit ett gynnande tillfälle! Och det är den suverän, på bekostnad af hvars ärfda besitt