Göteborgsposten – 26 februari 1864, sida 1

— n WA————— Ekot af kanonen vid Eidern har förtagit det återljud som bort följa hertig de Mornys sista tal i Frankrikes lagstiftande församling. Sällan har ens en bonapartist — ehuru hvarje bonapartist i vissa afseenden är en jakobin — yttrat så farliga ord som detta tal. Ådressdebatterna, dessa lysande ansträngningar at den fransyska oppositionen att så, utan att. förlora tiden med det eljest nödvändiga, tunga göromålet att plöja. voro nära öfverståndna, då hertig de Morny steg upp med en viss eclat. IIalfbroder till kejsaren, president i lagstittande församlingen, hängifven det kejserliga huset, tre gånger millionär, har dock M. de Morny dessutom andra egenskaper och en ka rakter, som är helt och hållet hans egen. Nästan offentligt anklagad för olaglig utpressning, delaktig i den missakining man hyser för den kejserliga omgifningen och i all dennas lycksökarframgång, misstänkt för förbindelse med Mirös, känd för att vara lierad med St. Petersburg, är M. de Morny icke hatad al de fria män, som finnas qvar i Frankrike. Han är, liksom äfven hans broder, en typisk fransman, som blott behöfver fråga sig sjelf för att förstå sina landsmän; han förolämpar aldrig sina motståndare, han visar aldrig brist på den kloka, nästan visa godlynthet, som utgjorde ett kännetecken på Eugene, och han tros i sitt hjerta vara fast öfvertygad om, att Frankrike en dag måste bli fritt. Vidare är han kejsarens personlige förtrogne, hör hans dagliga småprat liksom hans offentliga tal, vet hvad han verkligen önskar, lika väl som hvad han säger, och tros på senare tiden två eller tre gånger ha spelat hans goda genius. Intet under således, att det herrskade en ansenlig rörelse inom Ingstiftande församlingeu, då denne man, sammanfattande en debatt öfver den utländska politiken, yttrade att tanken på ett allmäat krig vore stor och törledande, samt, märkande det intryck han gjort, förklarade sig medelst dessa märkvärdiga ord: ÖOnska vi icke alla att se de stora nationaliteterna återupprättade? Jag vill antaga att någon af er m. h. hade förmågan att blott genom att lytta sitt finger modifiera Europas karta — att återställa Venedig till Italien, att rycka Libanons kristna undan det turkiska oket, att åt den heliga fadren gifva en ställning, värdig hufvudet för den katolska religionen, att befria Rom och romrarne och återkalla våra trupper, hvilka ändock blott äro främlingar för dem, — skulle någon at er tveka att göra det: ... Tillåt mig att förklara min mening. Ått appellera till nationaliteterna, att kasta Italien öfver Österrike, att sätta Ungern i resning, att återupprätta Polen, allt detta utgör en politik som icke saknar sin storhet; och om en kanon i Europa affyrades mot Frankrike, vore denna politik kanske just den som jag skulle tillråda mitt land och min suverän. Det är sannt, att M. de Morny derefter öfvergick till att utpeka det behol som Frankrike visserligen har af fred och begagnade det nya argument som bonapartismen sjelf gjort till en verklighet, det nemligen att landtbrukarne äro de som ega att fordra hvad kronan är skyldig och att ett fall i fonderna derföre skulle framkalla Folycka, ja till och med ruin för hela samhället. Det är sannt att han talade för en allians med Ryssland såsom den logiska följden af fredsönskningarne och att han motsatte sig amendementer, hvilka tycktes syfta på aktiv intervention. Men de två uttryck vi ha återgifvit anses återgilva kejsarens hemliga åsigt, och hade ej Tyskland samma dag företagit sitt infall öfver Eidern, skulle hela Europa återskallat af utläggningar öfver M. de Mornys tal. Det bevisar, detta tal, att den drömmare som nu med så stark hand regerar öfver Frankrike