Göteborgsposten – 25 februari 1864, sida 1

— Se så! mumlade Roger i det han qväfde en suck, medlidande skulle vara detsamma som svaghet! .. Chefen som vakar öfver allas välfärd bör vara obeveklig. I det han höjde rösten yttrade han: — Löjtnant Lionel, låt föra denne man i fängelset. Han blir fusiljerad vid soluppgången. Följande dagen gingo obestämda rykten bland garnisonen. Två soldater hade deserterat och en skiltvakt hude ännnu en gång insomnat. Sir James infann sig i god tid hos Roger; han åtföljdes af löjtnant Tobby och kapten Talbot. Alla tre syntes bestörta. — Kommendant, sade sir James i högtidlig ton, om ni ej statuerar ett afskräckande exempel, skall hela besättningen inom åtta dagar ha öfvergått till fienden. I natt ha ju två andra deserterat, och soldaterna säga helt högt att om Saunders insomnat sa är det derföre att han just velat detta. Löjtnant Tobby tillade: — Helt visst: han var desertörernas medbrottsling. Roger gjorde en nekande åtbörd. — Det synes mig omöjligt, sade han. — Må vara, men soldaterna tro det. — Herr markis, återtog sir James, det är nödvändigt att denna gång öfva sträng rättvisa. — Fästets välfärd fordrar det, mumlade löjtnant Tobby. — Må vara, mina herrar, gade Roger med lugn; men man dödar ieke en menniska utan dom och ransakning.