Göteborgsposten – 25 februari 1864, sida 1

— — kan hans omdöme lätt förvirras i en stund af största allvar och en bana komma att inslås, hvars riktning är förderflig för folkets konstitutionela frihet. Ånnu har man visserligen icke bestämda skäl, att på allvar frukta sådant, åtminstone så länge konungen vid sin sida har en verklig nationens man, hans förste minister, biskop Monrad. Huruvida denne dock eger karaktersfasthet och handlingsförmåga i stunder af fara, känna vi ej bestämdt; men vilja tillsvidare hoppas det. Detta skall dock snart visa sig; ty danska regeringen måste snarast, om hon ej redan gjort det, fatta ett afgörande besint, om hon ej vill se sitt lands qvätning under öfvermakten: neml. valet mellan att genom ständiga eftergifter åt Englands råd låta äta upp sig,så småningom uppgående i Tyskland, eller att anknyta en sast skandinavisk politik, nära ansluta sig med Sverige-Norge till Frankrike och sålunda, vill Gud, under dessa stormuppfyllda dagar berga åt sitt statsskepp både dess nationala sjelfständighet och dess fria författning. Af ett bref från London till Köln. 2Zeit. finna vi, alt danska regeringen synts vilja luta till det senare alternativet. Det skrifves nemligen, att danska kabinettet i en ny depesch till grefve Russell sökt bevisa sina ur londonerfördraget framträdande rättsanspråk på aktivt bistånd. Alldenstund — säger depeschen — förslaget om vapenstillestånd och konferens strandat på grund af det militära och diplomatiska status quo, så framställer danska regeringen officielt och uttryckligen sin anhållan om beväpnadt bistånd, tilläggande, att hon i annat fall, om hon skulle drifvas till det yttersta, ser sig nödsakad att taga i anspråk det bistånd, som redan blifvit af italienska regeringen ställt i utsigt för henne. Det är naturligtvis ej godt att säga, huruvida danska regeringen ingått på denna sista kombination, hvars framställande emellertid redar situationen något, men troligt är det icke; ty ännu i denna stund bedrifvas intrigerna med full fart i Danmark och den svage konung Christian förefaller som en fjäderboll mellan dessa olika hvarandra korsande politiska taskspelerier. Ja, dessa intriger ha gått ända derhän, att talet kommit ut om en ny ministerförändring. Denna skulle närmast vara föranledd at hofcliquens önskan, att tå general de Meza äter beklädd med öfverkommandostafven vid armöen. Såväl konseljpresidenten Monrad som krigsministern öfverste Lundbye hafva bestämdt motsatt sig detta, emedan en sådan handling sknlle vara sullkomligt okonstitutionel. Hvilka och huru talande skäl general de Mera än må hafva framdragit för Dannevirkes utrymning, qvarstår dock som ett fel å hans sida, att icke på förhand derom rädgöra med krigsministern, som enligt Danmarks rikes grundlag är den högsta militära auktoriteten, under hvilken äfven en öfverbefälhafvare sorterar. Skulle nu, oaktadt detta fel, de Meza bli återinsatt i sitt embete, vore det konstitutionela brottet ett precedensfall, som säkerligen icke skulle bli utan efterföljd, och dermed vore ett ingrepp gjordt i konstitutionen. Naturligtvis anstränger den reaktionära cliquen sig at ålla krafter, för att få fram sin de Meza, icke derföre att den just vill hålla fast vid honom per fas et nefas, utan derföre att hans qvarstående vid befälet skulle ha till ovilkorlig följd Monrads och Lundbyes afträdande. Dessa båda herrar äro så godt som de enda bestämda och utpräglade anhängarne af nationalitetspartiet bland medlemmarne af minisceren, och deras utträdande derur skulle tillfoga detta parti ett svårt slag samt öppna porten för de reaktionära tendenser, hvilka i den tyska seodalismen se sitt ideal, i konsti