Göteborgsposten – 25 februari 1864, sida 1

mot tornet. Saunders lät ej höra vaktropet vid deras anpvalkaude; allteftersom de närmade sig skyllerkuren, kände Lionel en kyla i hjertat. — Nå! Saunders! ropade han tio steg derifrån. Soldaten svarade ej. Lionel rusade fram, förbi Roger, som straxt derpå hörde honom uppgifva ett rop af vrede. Hopkrupen på marken, med hufvudet lutadt mot axeln lsatt Saunders försänkt i djup sömn. Roger stannade i sin ordning framför skyllervakten. Lionel stod orörlig, med stirrande ögon och visade med fingret på ett rep likt det man funnit föregående natt och liksom detta hängande ned i sjön. Roger blef slagen af förvåning; han skakade Saunders med ett raseri; soldaten vaknade. Denna gång hade en svagare dosis af sömndrycken användts. Soldaten kastade en slö blick omkring sig och insåg straxt sin belägenhet. Roger fästade på honom sina af vrede blixtrande ögon och yttrade i det han krammade honom öfver handleden med styrka: — Ah! olycklige! hvad har du gjort? Soldaten sänkte blicken och svarade med kall resigj nation: — Jag har förtjent mitt öde och vill ej ha nåd. Roger höjde på axlarne; ett ögonblick hade han tänkt att rädda denne olycklige från döden och skulle visserligen ha gjort det om han ensam med Lionel trängt in i tornet; men fyra soldater hade åtföljt dem, de hade sett allt, hört allt.