Göteborgsposten – 25 februari 1864, sida 1

afgrund — huru skall väl detta i historien och af framtiden, blifva bedömdt? Skall man icke med fog kunna förevita vår regering äfven åtskilliga andra (jag vill välja det lindrigaste uttrycket) förbiseenden? Jag tror att denna fråga kan besvaras jakande. Har vår regering nu tillfrågat Ryssland i hvad mån Sverige-Norges aktiva deltagande deltagande i Danmarks sjelfständighetskamp vore Czaren misshaglig? Ingen har kunnat uppgifva att en sådan förfrågan blifvit gjord; men det är ganska säkert att om en dylik fråga framställts, så hade denna åtgärd transpirerat. Diplomatiska åtgärder af lika ömtålig beskaffenhet hafva omtalats. Den antydda förfrågningen hade tvifvelsutan resulterat, antingen att Czaren förklarat sig icke hafva något emot att Sverige-Norge biträdde Danmark, då i sådant fall tillfyllestgörande garantier lätt kunnat lemnas för en fredlig ställning till Ryssland, eller ock att Czaren lemnat ett undvikande svar, hvarigenom de öfriga stormakterna blefvo öfvertygade om hvad Ryssland verkligen bar i skölden. Har med kejsar Napoleon några närmare underhandlingar blifvit inledda? Derom ha icke heller de talat som annars alltid äro så meddelsamma. Den svensk-norske ministern i Paris är mera fransman än nordbo; han har tillbringat sin allra mesta tid i utlandet, han är fullkomligt ointresserad för och nästan lika obekant med den danska frågan — ända till den grad, att det väckt stor förvåning hos Svenskar, som ganska nyligen i nämnde fråga samtalat med honom. Det är uppenbart att denne minister är helt och hållet urståndsatt att tör kejsaren göra klart, af huru stor vigt det är att Danmark icke undertryckes. Hvilken åtgärd hade väl varit mer behöflig, belogad och på sin rätta plats, än att utsända en extraordinär underhandlare? Har icke en sådan åtgärd, och med stor framgång, anlitats vid andra ojemföaligt mindre vigtiga tillfällen ? En sak blir med hvarje dag alltmera ögonskenlig. Vår regering ledes icke af någon bestämdt uppgjord politisk plan. Kommer dag, kommer råd är den regel som hela tiden följts. Men denna regel är första budordet i vankelmodets långkatekes, den undergräfver allt yttre anseende, all inre sjeltständighet. Danska folket, öfvergitvet som det är, gäckadtaf uttalanden, som det satt lit till, kan genom förtviflan och tvångsåtgärder bringas dithän, att uppgifva sin politiska sjelfständighet, för att rädda åtminstone spillrorna af sin ekonomiska existens. Den första åtgärden som deraf blir en följd är att Danmarks demokratiska grundlag — denna nagel i ögat på de tyska monarkerna — upphätves, hvarötver Danmarks monark nog skall trösta sig; reaktionen i Norden skall åter hemta andan; våra reaktionärer, våra motståndare till representationsreformen skola höja hufvudet: de skola säga, och med skäl kunna förevända, att sedan den danska grundlagen ötverkorsats, går det ej an att här införa en så demokratisk representation — stormakterna skola ej tillåta det, och så faller det verk hvarpå i flera decennier arbetats. Den skandinaviska ideen har fått eller man hoppas kunna gilva den dödsstöten; det förtroende som danska folket hyst till Sveriges regering är på väg att upphöra; och det skulle icke förundra mig om man ganska snart fick skåda aktstycken af den mest komprometterande beskaffenhet, genom hvilka mer än en kolossal popularitet plötsligen förvandlades till stoft och aska. Måtte jag icke bli sannspådd! Efter all anledning återvänder grefve Ilamilkon inom några dagar till Köpenhamn; men icke för att der längre såsom svensk-norsk mi