Göteborgsposten – 25 februari 1864, sida 1

tes vara långsammare och trögare. Klockan eltva steg Roger ned. — Allt går bra, sade Lionel, hvar och en är på sin post och gör sin pligt; likväl tyckte jag mig vid inträdet i rummet n:o 3 höra något knot. — Ah! sade Roger och rynkade ögonbrynen. — Soldaterna höllo på att gå till hvila och härunder (talades om kapten Rabbe förtjenade ett bättre öde. — Jag skall befria honom ur arresten inom två dagar, sade Roger. ( — Det tycks, fortfor Lionel, som det straff Patrick lidit förbittrat de försagdaste. i — Ah! sade Roger med vrede, de tycka att jag ej varit nog ädelmodig. — Jag tror, återtog vördnadsfullt Lionel, att de kinkiga omständigheter, i hvilka vi befinna oss är det nödvändlet bruka måtta och öfverseende. — Det är ej sir James åsigt, svarade Roger. Den unge löjtnanten böjde hufvudet och teg. De två unga männen gingo ut för att visitera posterna och som lä: slutade de med Buckinghamstornet. När de hunnit fram dit uppgaf Lionel ett rop. — Hvad är det? frågade Roger. — Der nere... i mörkret... tycktes det mig att en man flydde. — Jag har ingenting sett, sade Roger. Soldaterna som följde dem betraktade hvarandra; alla skakade på hufvudet, liksom efter öfverenskommelse; inö gen hade sett något. Roger och Lionel fortsatte sin väg