Göteborgsposten – 25 februari 1864, sida 1

— — A— — man ställer den danska regentdynastiens intressen långt framom det danska folkets, att man uppoffrar de senare för de förra. I Lördags afton ankom ett telegram från Köpenhamn med den öfverraskande underrättelsen, att på från dansk sida gjord törfrågan huruvida Sverige-Norge nu ville göra någonting för Danmark, erhållits ett tvärt Nej till svar. — Omöjligt att ett sådant svar kunnat gifvas — yttrades allmänt här. Uppgiften blir bestämdt desavouerad i nästkommande Posttidning — påstod man vidare. Posttidningen utkom i går atton, man kastade sig öfver den, man slukade dess innehåll, men — der förekom icke ett ord rörande den antydda frågan. Det anförda svaret har således efter all anledning icke kunnat törnekas. Det är således ett faktum, som fått ytterligare betydelse deraf, att det afgifvits sedan gretve Hamilton anländt hit. Men det är ju obestridligt dels att vår regering genom sina råd och uttalanden, långt iträn att afstyrka, tvertom uppmuntrat och tillstyrkt danska regeringen till de mått och steg hon vidtagit, och som föranledt det tyska ötverfallet, och dels att vår regering redan i Maj månad 1848 framlade sitt program i dansktyska striden, som redan då uppblossat, och detta program har sedermera icke återkallats utan tvertom alltmera betonats. Statsrådet Gripenstedt afgat nemligen på riddarhuset (den då fungerande statsministern ansågs mindre talfärdig, hvaremot triherre Gripenstedt hade ordet bättre i sin makt) foljande märkliga förklaring: Frägan är den, huruvida Sverige kan eller bör, stilla och overksamt, blott åskåda en sådan kränkning af folkrätten, (nemligen Tysklands ansall mot Danmark) och utan protest eller försök att afböja våldet, låta sin naturliga vän och bundsförvandt, ett ädelt och närbeslägtadt folk, stympas och förtryckas. Och om uu Danmark hjelplöst lemnas åt sitt öde — åt öfververmaktens godtycke; om ett gammalt, aktadt, upplyst folk kufvas och sönderstyckas; om en nationalitet, som utgör en del af vår egen, på detta sätt går under; och detta allt, blutt derföre att detta folk är svagare, och råkar stå den starkares begär i vägen — då frågar jag om detta är ett exempel, utan betydelse för oss sjelfva, och om ej vår ära, såväl som vårt eget högsta och heligaste intresse fordrar, att någonting göres för att afvärja en sådan händelse. Ty äfven för oss kan en gång den timma slå (hvarifrån jag hoppas en mild försyn bevarar vårt fosterland) — men den dag kan likväl komma, då afven vi måste kämpa den kamp, som Danmark nu strider, måste kämpa för altare och härd, för hus och hem, för allt hvad vi hafva dyrbarast i verlden, och då vi längtansfullt blicka omkring oss efter bistånd. Och måtte vi då aldrig behöfva med oro påminna oss moralens första bud: Att hvad du vill att andra skola göra dig, det göre du ock dem!Ån mera. Vår regering hade dagarne förut i en not förklarat att hvad anginge striden om Slesvig, så ernade konungen blott handla i samråd med de makter som garanterat Danmarks integritet; deremot ansåg momarken ett angrepp på Jutland eller de danska öarne så hotande för hela nordens sjelsständighet, att han, om sådant skulle ega rum, ernade sända en armckår till Danmark. Nåväl! I närvarande stund hafva tyskarne redan inträngt i Jutland, hvarjemte general Wrangel törklarat att om ej danskarne oförtöfvadt utrymma Dyppelställningen och ön Als så skulle hela Jutland besättas d. v. s. utarmas. Sedan ofvan citerade yttranden af friherre Gripenstedt atgåfvos har vår regering mångfaldiga gånger uttalat sina sympatier för Danmark, och på intet sätt desavouerat konung Oscars politik. Det blir således svårt att honettemang frångå de gjorda uttalandena, med mindre än att utsätta sig för samma omdöme som drabba dem, hvilka icke stå vid sina ord. Eller kan det påstås att hela Nordens sjelfständighet nu är mindre hotad än 1848? Om således svenska regeringen försatt sig sjelf i en ytterst förödmjukad ställning och bringat Danmark till branten af en