Göteborgsposten – 24 februari 1864, sida 1

Nu gjordo Roger ett tecken som villo säga: må rättvisan ha sin gång. I detta ögonblick träffade den olyckliges förskräckta blickar portugisaren Niinos olivfärgade ansigte bland hopen; straxt uppgick liksom ett ljus för hans förvirrade förstånd; minnet återkom. — Vänta! sade han, vänta... Receptet på såsen... kronan . .. portvinet... jag kommer ihåg... vänta! Men de lyftade käpparne nedföllo nu på hans nakna skuldror, han utstötte ett förtviflans skri och dolde ansigsigtet i händerna. Nino hade sörsigtigt dragit sjs tillbaka bakom, åskådarne. Vid tjugonde slaget gjorde Roger en åtbörd och ropade: — Nog! Käpparne upphörde att hvina iåluften; men irländaren förblef orörlig med ögonen fästide på sin uniform som man kastat till hans fötter; han snyftade som ett barn. X. En eller annan officer hade efterträdt kapten Talbot för vaktgöringen under natten. Sir James hade åter öfverlemnat kommandot till Roger, som i sin ordning skulle vaka; han gick nu och promenerade i sällskap med löjtnant Tobby som varit i tjenstgöring under dagen. Löjtnanten yttrade: