Göteborgsposten – 24 februari 1864, sida 1

nen befallde att man skulle aftaga fångens uniform. Patrick insåg att han ej hade någon nåd att vänta. Emellertid vände han sig till kaptenen och bad om ynnesten att få tala vid kapten Rabbe. — Det är onyttigt, svarade officern, kommendanten skall ej benåda dig. Patrick sänkte hufvudet. — Det är besynnerligt, mumlade han, jag brukar likväl ej vara hårdsöfd. Jag måtte ha blifvit förtrollad. Han försökte att reda sina minnen, under det man drog honom ur fängelschälet. Han fördes mellan två soldater till midten af fästets esplanad. Hela garnisonen var under vapen och kommendanten i spetsen. Rogers ädla sinne uppreste sig emot tanken på att man skulle slå en gråhårig man som alltid uppfördt sig väl. Men på samma gång insåg han, att det gällde hålla disciplien vid makt. . En officer uppläste domen för Patrick. Derefter blef den olycklige fastbunden vid en påle, och två soldater, dömda att spela bödelsrollen, stego fram beväpnade med långa smala hasselkäppar. Patrick hade aldrig kännt fruktan för döden; han skulle låtit fusiljera sig utan knot; men det vanhederliga prygelstraffet upprörde honom, och stora tårar rullade ner för hans kinder. — Nåd! min kommendant, utropade han, nåd! Roger vände sig helt rörd till sir James. Men denne yttrade sakta: — Om ni ger nåd, skall det förnyas i morgon.