Göteborgsposten – 23 februari 1864, sida 3

om han sett fienden, erhålla svar, taga afsked och begifva oss hemåt. Vi passera åter piketerna, det har blifvit mörkare, en munter sång ljuder, och med ett vänligt intryck af hela scenen rida vi hem. I det vackra vädret tog fältlifvet sig mycket romantiskt och till en del behagligt ut; men i natt har det regnat, idag är det dimmigt och grått, och nu har romantiken utan tvifvel flugit sin väg. Det är afskyvärdt detta skjutande mellan förposterna! Häromdagen i fäktningen vid Torfmossegården hade vi en förlust at omkring 30 man i döda och sårade, fienden minst en lika stor, i förrgår fanns efter en sådan skottvexling en preussare död, i går hade vi en sårad. Det är krigets sed, att få se döda och sårade, och de lif, som offras i kampen, äro nödvändiga offer. Men det finnes intet skäl till detta skjutande mellan förposterna; dermed uppnås intet annat, än att menniskor bli skjutna eller lemlästade; man skjuter blott för att skjuta, för att döda, utan att dermed ha något mål för ögonen. Det är en lek med menniskolif, som borde uppgifvas. Vid Mysunde hade, efter hvad det säges, ingåtts en formlig öfverenskommelse med fienden om, att förposterna ej skulle skjuta på hvarandra; önskligt vore, om en sådan äfven här ingicks. På förmiddagen hatva fiendens soldater roat sig med att från Sandbjergs skog skjuta öfver Alssundet på våra å skansarne vid Rönnehave arbetande soldater, hvilka besvarat elden, naturligtvis utan annat resultat på någon af sidorna, än att man spiller kulor och krut. En preussisk desertör (schlesier) anlände i dag till våra förposter och har förts hit. At Times ser jag, att grekiska officerare och irländska soldater vilja tillbjuda oss sin tjenst. Ar detta allt det aktiva deltagande, vi kunna vänta i Europa? Det är verkligen ringa. Nåväl, låtom oss sjelfva hålla ut, sålänge vi kunna. Om vi till sist duka under, är skammen icke vår, utan Europas, som tålt detta kristligt-germaniska röfvaretåg.