Göteborgsposten – 23 februari 1864, sida 3

våldsamhet, att det flög gnistor ur vapnen (jag har en högre officers försäkran derom), veko ett ögonblick från hvarandra och gingo derefter återigen på. — — Om affären vid Oversö förtjenar anmärkas, att då de tyska berättelserna förklara, att österrikarne derstädes eröfrat från oss 6 kanoner, är detta sanningslöst. Vi hade, enligt hvad jag förut berättat, endast tvenne kanoner i elden, under befäl at den raske premierlöjtnant Gräner vid 11:te batteriet, och de kommo båda välbehållna tillbaka från kampen. Har derföre fienden fått kanoner, måste det vara sådana som han uppsamlat på vägen, der de måst lemnas efter tillfölje af hästarnes utmattning. I går besökte jag flera af de härvarande lasaretterna. Här äro lasaretter på Sönderborgs slott, på Fattighuset, i Carolinaskolan och i Vilhelminaskolan. Det största är det på slottet. Denna gamla byggnad, omkring hvilken, ännu finnas qvar ruiner af grofva fästningsverk at sten, denna byggnad, der Christian II som fånge tillbragte så många tunga år och hvars största märkvärdighet, näst den kongl. demokratens fängelsehåla, är det hertliga grafkapellet, har nu tagits i bruk för åtskilliga militära ändamål, för magasiner, kontor, arbetslokaler och lasarett. De sjuka soldaterna — ty de sårade äro nästan alla törflyttade från Sönderborg — hafva här goda sängar och höga rum samt en omsorgsfull vård. Det är dock mycket sorgligt att vandra igenom dessa rum, att höra en våndas, angripen af lunginflammation, att se en annan ligga lugn och stilla, betäckt med koppor, kort sagdt, att höra och se fosterlandets försvarare angripna af de sjukdomar, som äro menniskornas lott, men hvilka man ogerna ser beröfva armen de krafter, af hvilka den har stort behof. Utanför slottets port rörde sig ett liktåg. Tolf simpla, svarta kistor burna af soldater och följda af en talrik militäreskort, fördes ut till kyrkogården, som kanske åter skall bli många danska krigares sista hvilorum. De fyra af dessa döda soldater hade bortryckts af sjukdom, förmodligen ådragen genom den. ansträngande tjenstgöringen, de åtta hade för ett par dagar sedan fallit i patrullfäktningen vid Torfmossegård; att de tolf hade offrat sina lif för fäderneslandet, det skall vara en tröst för dem, som nu sakna dem. I närvarande stund marscherar ett regemente, sjungande och hurrande för en omtyckt officer, förbi mina fönster. Det kommer från förposttjenst, det har spejat efter fienden, men icke sett honom; det har haft trenne svåra dygn, varit utsatt för regn och blåst, men det är gladt och belåtet, och nu marscherar det ut på landet, för att hvila sig. Ett annat regemente har intagit dess plats. Det skall måhända få se mera af de preussare och österrikare, med hvilka alla härstädes längta efter att få mäta sig. Vi skola nog bita ifrån oss, derom kan man vara öfvertygad, och det vet fienden; kanske det är derföre han betänker sig.