Göteborgsposten – 23 februari 1864, sida 1

stvenne stormakter rycka en provins från en liten makt, på den grund att en bråkdel af innevånarne i denna provins tala samma språk som hälften af de angripande befolkningarne göra? Skulle de vara färdiga dertill, så önska vi veta på hvad grund vi engelsmän skulle vilja strida för öarne i engelska Kanalen eller för Mauritius eller Gibraltar eller någon af Storbritanniens tretio besittningar, i hvilka engelska icke allmänt talas. Att Tyskland ämnar behålla hertigdömena, anse vi säkert, och att de behålla dem på grund af nationel slägtskap. Dessa makter ha blifvit drifna till kriget genom påtryckningen af tysk känsla, hvilken blifvit alltmera intensiv vid hvarje militärisk tramgång och som helt visst ej skall tillåta dem att lemna ifrån sig det länge efterlängtade priset. Hofven ha allt från början varit ur stånd att motsätta sig den uppretade tyska demokratiens fordringar, och intet har under kriget förefallit som kunnat stärka deras välde öfver deras folks passioner. Om de gifva efter för dessa äro de säkra, och hvad ha de väl att rådfråga utom sin egen säkerhet? Man har visserligen fördraget af år 1852; men hohenzollrarne ha förr en gång brutit ett lika giltigt fördrag, hr Bismarck förklarar öppet, att ett gräl med Per upplöser alla fördrag med Pål, och habsburgarne å sin sida ha brutit hvarje fördrag de någonsin ingått, med undantag, förstås, af dem som förbundit dem att emellanåt något litet stärka presternas makt. Vidare har man Frankrike; men det förenade Tyskland tror sig lika starkt som Frankrike, sjunger i sitt spasmodiska anfall af energi sånger om att rycka Elsass från främlingen och skulle utan tvifvel försöka att utföra sin hotelse, om blott Frankrike vore lika svagt som Danmark. Ytterligare har man England, men Tyskland upprepar hånfullt och med mycken smak, att Russells hotelser blott är tomt väder, att England blott strider då dess intressen äro i fara och att nationens värdighet icke i England anses som ett intresse. De tvenne makterna kunna bryta mot fördraget, och de skola göra det, om det blott visar sig att fördragsbehwet är något att förtjena på. Hvem kan tvifla på att vinsten är säker, då man har provinser att eröfra, en demokrati att blidka, en svag fiende att våldföra sig på och blott England att håna? Det skall naturligtvis först bli underhandlingar, ty tyska professorer älska att bevisa sina rättigheter på papperet; det skall utan tvifvel framställas ett halft dussin svepskäl, ty den verkliga sanningen skulle kunna göra tillochmed Englands sömniga blick känslig; helt visst skall man också företaga en folkomröstning, ty, såsom Jules Favre yttrade sig, äfven moderna trosbekännelser söka i offrens inelfvor efter gynnande järtecken; men då allt detta blifvit gjordt, skall Danmark ha förlorat Slesvig, och en nationalitet, äldre än Englands egen, skall stå utan utvägar, undantagandes en, hvilken synes angenäm blott för Buddhaisterna, den nemligen att absorberas i någonting som är större än en sjelf. Ligger det i vårt intresse att tillåta detta exempel af en framgångsrik våldsbragd, hvilken skall fresta Frankrike att taga Rhen, och Ryssland att utvidga sig till Balkan? Att förhindra ettdera af dessa angrepp skulle kosta oss vida mera än att sända en flotta till Venedig och en expedition till Jutland, och likväl är det dessa faror vi riskera för att undvika möjligheten af att utsätta oss för den senare. Vi kunna afvända dem, säga några radikala, genom att bestämdt vägra att blanda oss i några kontinenters affärer, liksom det också är möjligt att undvika obehag då grannens hus står i låga derigenom, att man helt lugn går till sängs. Detta är non-interventionen i dess full