Göteborgsposten – 19 februari 1864, sida 3

virkes utrymmande segerjublande tyska soldaterna, emedan dessa måste slita ondt af bristen på goda och varma qvarter under denna ärstid. Deras terräng är nemligen för inskränkt, att kunna i detta hänseende gifva tillräckligt skydd åt den der starkt koncontrerade armåen. Från Sönderborg, danskarnes högqvarter å Als, skrifver en korrespondent till Berl. Tid. under den 13:de febr. bland annat: går och i dag har man icke hört någon skjutning härstädes, och det är troligt att det skall dröja någon tid, innan något allvarligt företages å fiendens sida. Att han skulle, enligt hvad allmänt berättats, vid Egersund hafva gått ötver till Broagerland, tyckes ej hafva bekräftat sig, och äfven om så skulle vara fallet, försäkra dugliga officerare, att en dylik operation icke skulle vara af någon betydelse för ställningen härstädes. I går besökte jag några af skansarne. Det var en stilla solskensdag, snön låg värmande öfver marken, röken från husens skorstenar steg med ett visst högtidligt söndagslugn långsamt upp mot himlen, och då man kommit ut ur staden med dess larm af det brådskande krigsfolket, kunde man ett ögonblick tro, att fred och lugn rådde i landet, och att tumultet, blodet, döden och såren, fruktan för det kära fosterlandets öde, hvilka uppfyllt det oroliga sinnet, endast varit en elak dröm, hvilken försvann i den fria, friska naturen. Men snart väcktes man till medvetenhet om, att det var freden och hvilan, som utgjorde drömmen. En afdelning ambulancesoldater — en af de minst behagliga syner, som kunde återföra en till verkligheten — kom marscherande med sina långa bärstänger öfver axeln och listerna och segelduken på ryggen. Derpå ett kompani, som under munter sång raskt tågade ut att göra förposttjenst. Rader at transportvagnar rullade jemnt öfver den halkiga backen, körda af olyckliga bönder, hvilka för en ringa betalning under flera dagar måst vara borta från sina hem och hade den tröstande utsigten — om de ens få lof att köra bort — att få vända hem, för att köra för tyskarne. Ordonnanser i blåa kappor och med runda, skärmlösa mössor, ilande af till häst med skramlande sablar och ifriga som om lif eller död berodde af en minut. En s. k. lyssnepost, skridande fram och tillbaka tvärs öfver vägen med — tyckte jag — de möjligast lätta steg och med hufvudet lutadt åt tyskarnes sida, för att uppfånga hvarje vibrering af luften med sitt spända öra, meddela den åt sin hjerna och låta denna analysera densammas betydelse och orsak. Utanför Dyppels qvarn hänger en grön flagga — skyltet för en ambulance — i den stilla luften, liksom om den ville säga: ack, J stackars sårade, ack, J stackars sårade! Slutligen skansarne. Jag gick in i några utaf dem och frågade efter den befälhafvande officeren. Mitt personliga tillståndsbref öfverlemnades, genomlästes noga, den civile mannen betraktades med någon misstänksamhet, men fick dock lof att stiga närmare. Snart kom tungan i gång och skansarne blefvo med mycken vänlighet förevisade och hela ställningen förklarad för mig. Folket utförde med mycket lit och munterhet sina arbeten, eller värmde sig med en kopp kaffe, eller skref hem, eller njöt af en pipa Petum optimum, och hvad skansarne angår, får jag endast säga, att de gjorde ett utomordentigt godt och lugnande intryck. Om striden vid Oversö — eller vid Sangelmark, som den skall kallas i dagordningen från i dag — har jag erhållit detaljer af ett par deltagare deri. Fienden angrep, enl. dem, först vårt arrigregarde med kavalleri, som blef kastadt tillbaka. Men nu stormade han fram med en högst betydlig öfvermakt af såväl infanteri som kavalleri och artilleri, medan vi deremot blott hade några få kanoner, mycket ringa kavalleri och ett par infanteriregementen, och detta bestående af folk, som var utmattadt af flera dagars förposttjenst och en lång marsch. Oaktadt allt detta gjorde vårt folk det tappraste motstånd, och alla officerarne, bland hvilka var en del unga, helt nyligen anställda reservotficerare, visade den största oförskräckhet. Det kom till handgemäng, och personer, som varit med i föregående krig, försäkra, att de aldrig varit vittne till en mera hårdnacknad och relativt så blodig kamp. Här var det, som den tappre kapten Weyhe blef sårad och tillfångatagen. En fientlig officer grep honom i bröstet och gat honom ett sabelhugg tvärs öfver halsen, ochi detsamma skall han hafva fått ett koltslag i hufvudet, så att han störtade till marken; en tapper Jens hämnades emellertid sin kapten, och den fientlige officeren måste umgälla med sitt lit. Striden drog sig derefter tillbaka, under det de våra försvarade sig steg för steg, oaktadt den starkaste karteschoch granateld. Det fanns ögonblick i denna strid, som voro så blodiga, att de, som sluppo oskadda derifrån, anse det för ett rent under; kulor och katescher hveno oupphörligt kring öronan AARAh 65