Göteborgsposten – 19 februari 1864, sida 3

14 Br a, 1740 BILL åtrtog mot Sönderborg. Hvilken ihållighet hade icke dessa menniskor visat! Man tänke sig blott, för att taga ett exempel, att det fanns kombaaier af 1:sta regementet, hvilka — förut ansträngda af en besvärlig tjenstgöring — först voro på förpost, derefter på återtåg från Slesvig, sedan tillbakaslogo en fientlig kavalleritrupps angrepp, så slogos vid Oversö och slutligen marscherade från Flensborg direkte till Söderborg — i ungefär två och ett halft dygn hade dessa menniskor haft på sin höjd några ögonblicks rast! Chefen för det ofta nämnda 1:sta regementet, öfverstelöjtn. Beck, tillkännagifver i ett bref, att hans regemente ligger på östra sidan af ön Als, men är på grund af den blodiga striden d. 6:te Febr. vid Sankelmark Sö (Oversö), der det förlorade åtta tappra officerare, ett stort antal goda underofficerare och c:a 400 man, i ett slags upplösningstillstånd. Stämningen inom regementet är för öfrigt förträfflig, oaktadt de oerhörda besvärligheter, folket fick lida under återtåget, utan föda, hvila och nästan utan fotbeklädnad i den isiga kölden. Det har lyckats en af detta regementes soldater, blomstermålaren Schiödt, att rymma ur den fientliga fångenskap, han iråkat i striden vid Oversö. De närmare detaljerna vid denna rymning, återfinnes i en notis på annat ställe i dagens tidning.) Enligt tyska uppgifter skola de danska trupperna vid sin afmarsch hafva lemnat efter sig c:a 25,000 skålp. krut i Fredriksstad och c:a 60,000 skålp. i staden Slesvig. Dessutom skall ett fartyg, lastadt med krut, hafva konfiskerats at den preussiska besättningen i Holtenau. I Preussen börjar nu stämningen vända sig mot Augustenborgaren, hvilken man öppet och föraktfullt beskyller för feghet, derföre att han som en marodör smyger efter de allierade trupperna och låter utropa sig till hertig, der de väl förut sopat banan ren för honom. Kreuzzeitung, de feodalas organ, förebrår honom skarpt för det han ej vågat ett uns blod för sin sak, och anser, att han skulle gagnat denna vida mera, om han begärt att få gå i spetsen för en bataljon och anföra den i striden. De mot Danmark upproriskt sinnade i Slesvig äro mycket missbelåtna med den preussiske civilkommissariens kungörelse derstädes. Fedrelandets korrespondent vid armen skrifver följande rörande återtåget från Danneanska tidningspressen har redan uttalat sig så fullständigt om de förmodade orsakerna till utrymmwendet af danskarnes skyddsvärn mot soder, att jag icke kan ha något att tillfoga. Jag vill blott hålla mig vid nakna fakta, i det jag till ursäkt derför, att jag icke sedan slutet af Januari månad låtit höra af mig, vill anmärka, att jag icke i likhet med de andra danska tidningarnes civila korrespondenter har kunnat hvila om natten och skrifva om dagen, utan att jag, den ende militäre korrespondenten till någon köpenhamnsk organ, i denna månad icke har legat i säng, med mina kamrater delat alla försakelser, deltagit i fäktningar, lidit af svält, köld och brist på sömn samt under hela denna tid icke sett skymten af en bit rent papper. Som en vedergällning hoppas jag, att framställningen såsom kommande från ctt ögonvittne skall bli mera klar och lefvande än de, som endast stödja sig på hörsagor. Det var om aftonen d. 5:te Februari: i ett par träffningar de föregående dagarne hade vi pröfvat våra krafter med soldaterna från Magenta och Solferino och önskade blott, att de åter skulle angripa oss. Manskapet låg nu och sof så godt det lät sig göra efter intagandet af betydliga qvantiteter fläsk och knallar, soldatens dagliga spis, de sofvo för att styrka sig till det stora utfall öfver hela linien, hvartill vi erhållit order. Ingen anade oråd, man var beredd på att göra sin pligt, och lite till; mången tapper osficer satt och uppgjorde sin sista räkning med detta lifvet, i det han erinrade sig utfallet vid Fredericia. Jag stod på vägen utanför min håla och såg upp mot himlen, för att om möjligt utforska, om vi kunJe räkna på snöväder eller klart månsken till utfallet, då en simpel artillerist kom springande förbi mig och ropade. Nu är allt i ordning, hr löjtnant, kanonerna derborta äro förnaglade! Ar du från förståndet, karl! utbrast jag och ville gripa tag i honom, men han hade redan försvunnit nedåt vägen. I detsamma kommo några kaptener gående, hvilka jag meddelade hvad jag hört, de gingo in till mig och vid ljusskenet såg jag med förfäran deras förstörda yttre. Det föregår något besynnerligt derute, sade den ene tvekande. Ja! brusade den andre upp, 4de ha tagit vapnen ur händerna på oss, kanonerna äro redan förnaglade. Anfaller fienden i detta ögonblick, så är hela armåen förlorad. Först om 2 rimmar gå vi mot Norden. Icke ett ord! låt ingen märka något! Två timmar derefter stodo vi marsehsäudiga, en djup tystnad hade liksom en aning lägrat sig öfver de eljest så muntra hoparne; det gick en suck, en suck af ångest som från ett i vånda beklämdt menniskobröst genom lederna, då det kommenderades: Helt om, marsch! och vi vände skansarne ryggen. Det behöfdes all officerarnes öfvertalningsförmåga för att öfvertyga soldaterna om nödvändigheten af att nu draga sig tillbaka, nu då skansarnerlredan lägo som lik, dräpta af våra egna händer. Men officerarne sjelfva! Ja, dem inbillade man, eller inbillade de sig sjelfva, att vi voro kringgångna, att Fredriksstad stod i lågor och att två skansar voro eröfrade vid Reide. Ordern till aftåget kom samtidigt med den att aflägga sorgen efter kung Fredrik den VIL; den första ordern ätlyddes — ty man kunde icke annorlunda — men icke den sista: få vi icke längre sörja öfver vår konungs död, måtte vi väl ha lof att sörja öfver ödeläggelsen af det han efterlemnade.