Göteborgsposten – 19 februari 1864, sida 1

— Vet ni att vi få färdas i båt? — Låtom oss stiga ombord; hafvet och jag äro gamla bekanta. Jag steg derefter ombord med henne i en indisk båt, i hvilken vi rodde ut till ett litet väl tackladt fartyg med ett mycket hyggligt utseende! När vi kommit till styrbordstrappan såg jag två stora negrer som betraktade mig med ett småleende. — Stig upp, bad bayaderen. — Men hvad skola vi göra här? frågade jag något förvånad öfver att hon förde sina älskare ombord på ett fartyg. — Vi äro nu hemma hos mig, svarade hon. Jag steg upp utan att förstå det ringaste och befann mig på däck midtibland en besättning svartare än kol. Kaptenen, en svart om sex fot, kom intill mig och betraktade mig uppmärksamt. Han gjorde ett tecken åt en annan svart som kom närmare, undersökte mig, kännde på mig och sade slutligen: — Han är temligen välfödd. Några dagars hvila, god föda utan retande saker, hvarken kaffe eller bränvin skola emellertid vara nödvändiga. — Jag är visst icke sjuk, nej långt derifrån! utropade jag då. Jag såg efter bayadören; hon hade försvunnit. Jag började bli en smula orolig; alla dessa män hade ett sätt att betrakta mig som jag icke tyckte om. Men hastigt ser jag midtibland alla dessa svarta ansigten ett hvitt. Det var en liten soldat af artilleriet, en helt ung man,