Göteborgsposten – 19 februari 1864, sida 1

tit. Bland alla etablissementer af detta slag var det mest besökta ett som bar till skylt bilden af en gammal brahnin. Der dansade hvarje natt en bayadöre under det hon spelte tamburin. Hon var skön denna bayadere, skön som en engel, ser ni, så att vi alla blefvo kära. En natt gjorde en sergeant henne sin kur och hon uppmuntrade honom med sitt småleende; de gingo ut arm i arm, straxt innan det dagades, och hvar och en sade: bet är en lycklig ost den sergeanten! Följande natten återkom bayaderen, men sergeanten hade ej visat sig sedan i kasernen. Denna natt förde hon med sig en qvartermästare af flottan: qvartermästaren besteg aldrig mer sitt fartyg. Med ett ord, hvarje afton lät bayaderen en ny kurtisör följa sig; men hon återkom alltid allena och ingen visste hvad som blifvit af hennes älskare. — Jag skall veta det, sade jag för mig sjelf, när saken började väcka uppmärksamhet i Calcutta. Och jag började i min tur göra min kur för bayaderen. Hon sade mig straxt: — Nej, nej, ni är en alltför älskvärd gosse... jag vill icke att ni följer mig... det skulle kanske hända er en olycka... Men hvad hon än sade för att afskräcka mig, följde jag henne dock. Hon förde mig nedåt hamnen och yttrade : — Efter ni nödvändigt vill det, så kom. — Jag vill följa er till verldens ända, svarade jag med den artighet som jag alltid iakttagit mot det täcka lönat