Göteborgsposten – 19 februari 1864, sida 1

nära, att fienden, för så vidt han passerar förbi dem, utsätter sig för att hans transporter, förstärkningar, kurirer, kort sagdt detta mångfaldiga och för hvarje härs bestående så osantligt vigtiga nät af kommunikationer, som förenar den med de bakom dess front belägna landsträckorna, oaflåtligen kan oroas och, när den i flankställningen stående armåen känner sig tillräckligt stark dertill, fullkomligt afskäras. En sådan afskärning af kommunikationslinierna står ingen arm ut med. Befinner den sig i ett rikt land, så kan den visserligen lefva någon tid på detta lands bekostnad, men förbindelsen med moderlandet är alltid af en så intim natur och sammansatt af en sådan mängd både moraliska och materiela trådar, att det i tidernas längd blifvit en af krigskonstens grundprinciper, att kommunikationslinien till hvarje pris måste bibehållas eller skyndsamt återställas, om den en gång blifvit afbruten. Frontställningen spärrar direkt och måste fördenskull genombrytas af den fiende, som vill framtränga; flankställninger spärrar indirekt och måste antingen liksom frontställningen eröfras eller ock förlamas derigenom, att den angripande armeen, innan den fortsätter sin marsch, lemnar etter sig ett så stort antal trupper, att det blir omöjligt för den i flankställningen stående hären att trambryta från sina förskansningar, utan att få en alltför stor öfvermakt att göra med. Är flankställningen emellertid af den natur, att den försvarande armeen deri med lätthet kan förstärkas, eller så beskaffad, att det faller sig svårt för fienden att alltid hålla reda på huru stort antal trupper vid alla tillfällen derstädes är förlagdt, så nödgas angriparen att detachera en betydlig styrka för att innesluta densamma, ty han måste framför allt vara säker om att icke observationsarmen en vacker dag helt oförmodadt blir öfverväldigad och ettdera tillbakakastad i riktning mot den ursprungliga utgångspunkten eller trängd åt sidan, så att den blir nödsakad att förena sig med hufvudstyrkan. I bån-1— är en hofvuddrahbnjng onndvikl:e då angriparen blir nödsa ad försöka att slå sig igenom för att få sina kommunikationer återställda, men det är möjligt att den förra observationsarmeen vid detta tillfälle, som förut nämnts, allaredan är skiljd från operationsarmåen och att således denna ensam måste utkämpa striden med landets försvarare. För att med någorlunda säkerhet kunna framtränga långt i ett land, som betäckes af en flankställning, hvilken är så stark att den icke straxt kan intagas, måste sålunda den, som anfaller, egentligen kunna föra i elden en dubbelt så stor styrka som försvararen, ty eljest riskerar han att bli slagen i detalj och under den sista af dessa sammandrabbningar skall han befinna sig i en sådan situation, att han, om han icke segrar, skall bli fullkomligt upprifven. Af befästade frontställningar eger, eller rättare sagdt, egde Danmark en, nemligen Dannevirkeställningen, som rättfram spärrade vägen för tyskarne till Slesvig. Befästade flankställningar har Danmark trenne, neml. Als, Fyen och halfön Helgenäs mellan Århus och Ebeltoft på Jylland. Då Als och Fyen äro öar, saknade de från början den egenskap som, enligt hvad här ofvan anmärkts, isynnnerhet ger en flankställning sitt rätta värde. De voro icke af offensiv natur, d. v. s. en armå kunde från dem icke plötsligt bryta fram, utveckla sig och anfalla; de voro lätta att försvara mot direkta angrepp, men de sund, som skilja dem från fasta landet, voro lika svåra att öfvergå för de trupper, som stodo på ön som för den fientliga armen på den andra stran