Göteborgsposten – 18 februari 1864, sida 1

Ålerandra-hundramannagardet. Så är namnet på en trupp af irländska gentlemän, hvilka ämna att erbjuda konungen af Danmark sin tjenst i kriget mot Tyskland och under hela kriget underhålla sig sjelfva liksom de sjelfva uppsätta sin ekipering. Den person som satt denna sak i gång är en gentleman i södra Irland med stort anseende, utmärkt som vetenskapsman, sällskapsman och sportoman. Innan vi något närmare omnämna hans excentriska och, medgifvom det, äfven något problematiska ide i afseende på hundramannagardet, må det tillåtas oss att såsom karakteristisk för mannen, berätta en romantisk anekdot, som en irländsk tidning återgifver om honom: I början af förliden månad var besagde gentleman, som är bosatt i Cork, på en bal i närheten af staden, hvilken äfven bevistades af en ung dam af ovanlig skönhet. Gentlemannen, hvars namn naturligtvis lika litet uppgifves som den sköna ladyns, monopoliserade under hela attonen hennes uppmärksamhet. Men monopoler äro förhatliga och de dansanta herrarne på balen, som sågo sig totalt slagna ur brädet, erforo en viss harm mot den gynnade gentlemannen. Denna harm gaf sig äfven luft så till vida, att ett par närvarande engelska officerare yttrade till honom några ord, hvilkas innersta mening var att han helt visst icke skulle vinna så stor framgång i en mera manlig idrott än att dåra qvinnor. Irländaren antog dock genast den utmaning till täflan som låg i dessa ord. Han erbjöd ett vad att han vid nästa räfjagt — ett nöje som tillgår om möjligt ännu mera halsbrytande och fordrar ännu större skicklighet i Irland än i England — skulle hinna fram till villebrådet före de båda engelsmännen, och derefter skrifva en sång dedicerad till damen, till hvilken sång han skulle låta sätta musik. Deretter skulle han ställa så till, att denna