Göteborgsposten – 17 februari 1864, sida 1

mAm 8 — —k(—— — —— — lagt sig tänka på hamnen och de njutningar som vänta dem vid återkomsten, började sir James sucka och sakna denna sköna okända, vid hvars fötter han tillbragt så angenäma stunder, berusad af hennes småleenden, fängslad af hennes blick. För första gängen kände denne man med den machiavelliska slugheten sitt kalla hjerta slå under inflytandet af en varmare känsla, och han mumlade helt sakta, liksom om han varit rädd att erkänna det för sig sjelf: — Hvarföre har hon då ej hållit mig fången? — Länge var han försjunken i detta förtjusande minne under det båten sköt fram med en fruktansvärd snabbhet; han var likgiltig för hvart slumpen skulle föra honom och glömde nästan sina planer och mörka, äregiriga drömmar för att uteslutande tänka på detta ideal af skönhet, den första pvinna hvilken kommit hans hjertas strängar att vibrera. Men en våldsam stöt som plötsligt kom baten att skaka, ryckte horom snart ur detta förtjusningstillstånd: en annan båt hade stött emot hans. Sir James som varit ihopkrupen reste sig då upp helt och hållet; på samma gång hörde han en ed på spanska: — Caramba! Båten som gifvit hans farkost en ytterligare pådrifning kom utföre strömmen, och dess fart påskyndades genom ett litet segel som fylldes af landtbrisen. Samma röst som uttalat ordet caramba utropade nu på engelska: — Må djefvulen taga ett sådant nöt som ligger och sofver på botten af sin båt!