Göteborgsposten – 17 februari 1864, sida 1

Skizzer från krigskadeplatsen. Af Erik Bögh. . Då jag gjorde mig resfärdig för att begisva mig som referent ner till det halft misstänkta Sydslesvig, stack jag för säkerhetens skull en revolver i fickan Det var rätt, sade en bekant som var närvarande vid inpackningen till mig. skjutvapen bör en referent; alltid vara försedd med; du kan icke tro hvad det finnes mycket ankor vid arm6en, var endast så god och skicka icke alltför många hem.Jag visste att min gode vän af egen erfarenhet kände till fältlifvet och lade derföre hans varning på minnet. Vår onda — eller måhända goda stjerna ville icke att jag skulle stöta till armten vid Slesvig utan vid Sönderborg. Aldrig har jag sett så mycket folk i en så liten stad, som jag påträffade här vid min ankomst och dock hade långt ifrån hela hären gjort sitt intåg. Hela dagen och större delen af den påföljande natten varade öfvormarschen från Sundeved. Atertäget skedde i så god ordning, som det var möjligt, men skulle någon tro, att den sista delen af en här, som på återtåget förföljes af en öfvermäktig fiende och på olika vägar så snabbt som möjligt måste ila till en gemensam samlingspunkt, kommer inmarscherande bataljon efter bataljon, tar han betydligt fel, isynnerhet när så kort tid är anslagen åt reträtten och vägarne äro så uppfyllda af trossvagnar, som nu var fallet. Det var ett temligen brokigt tåg, som rörde sig nedåt backarne öfver bron och det var alldeles icke afgjordt, att två soldater som gingo bredvid hvarandra tillhörde samma regemente, långt mindre samma led. An hade en kullstjelpt vagn skiljt den ene sidokamraten från den andre, än hade en af de utmattade dignat ned vid dikeskanten och efter en kort stunds hvila i snön blifvit återupptagen och lassad på en trossvagn, och slutligen hade några som nogare kände till terrängen sökt genvägar för att fortare uppnå målet. De två regementena, hvilka vid Bilskov hade stridt mot förföljarne för att betäcka återtåget, hade förlorat flera man, men huru många visste man ännn icke, åtminstone icke i Sönderborg. Man väntade fram på dagen ofverbesalet till staden, men ända tills det anlände, såg det hela — åtminstone för en oinvigds öga — ut som en verld, hvilken under frånvaron af den ledande principen upplöst sig i ett kaotiskt virrvarr. På skeppsbron träffade jag en köpenhamnare, som meddelade mig de första underrättelserna om återtåget och arriergardets säktningar. Dessa underrättelser voro naturligtvis hvarken klara eller fullständiga och vi begåfvo oss derföre skyndsamt in på en restauration, hvarest vi kunde vänta att träffa på en del af de anlända officerarne och dymedelst lyckas uppfånga nyheter direkte från krigsskädeplaisen. Min Gud, hvilken åtskillnad på en sådan officersasyl i Sönderborg och i Köpenhamn! I stället för den stora eleganta lokalen, de mer eller mindre spanska uppassarne, de militära gästerna i full parad, hvar-och en i sitt hörn, i skydd af en tidning, läppjande på sin kopp kaffe, den bildade, genomtråkiga tystnaden och förnäma blaserade likgiltigheten för allt hvad som passerar, finner man här ett litet lågt, skumt skänkrum, så blygsamt i sin utstyrsel, att en köpenhamnare knappt skulle tro sina egna ögon; simpelt klädda, bastanta och hurtiga uppasserskor, dammiga, nerstänkta uniformer, här och der med ett litet hål, till utseendet förorsakadt af mått och mal, men i sjelfva verket borradt af en välvillig spetskula, som inskränkt sin nyfikenhet till att i förbigående göra sig underkunnig om vederbörandes underpersedlar, militärer af de mest skilda vapen och dito rang sammanpackade fyra stycken vid ett bord, halfannan aln i qvadrat, biffstek med potatis, danskt bränvin, bäjerskt öl, glupsk aptit, röda, till en del uppsvullna ansigten, inflammerade ögon, med den egendomliga irrande blick, som tillhör både den öfveransträngde och den förfallne, men vid sidan af allt detta en liflighet, en oförbehållsamhet och ett allmänt deltagande i samtalen, om hvilket man icke kan göra sig ett begrepp på ett köpenhamnskt schweizeri. Här behöfves ingen presentation, ingen tidigare bekantskap: ett ord uttaladt på vårt modersmål är en lösen, som betecknar den tillkomne som medlem af det mera än edsvurna brolerskapet: Danmarks söner. Eget nog var det första jag hörde när jag trädde n, beröm öfver — våra fiender österrikarne. Det faler af sig sjelf, att det hvarken gällde den osterrikiska regeringen eller staten utan de österrikiska sollaterna såsom sådane; deras tapperhet, deras utmärkta lisciplin. deras evolutioner, hvilka midt under den