Göteborgsposten – 17 februari 1864, sida 1

tatens afslutande, då han såsom den svenska regeringens utomordentlige agent hade sig uppdraget att understödja det svenska sändebudets åtgöranden i frågan. Detta eger ett särskildt intresse för oss i dessa dagar, då grannlandets sorgliga exempel visar att man bör vara i tid betänkt på möjligheten af en eröfringslysten och samvetslös stormakts oberättigade anfall. Icke blott vestmakternas i novembertraktaten åtagna förpligtelser utan äfven de som Sverige sjelf i denna traktat iklädt sig, utgöra jemte vårt mod, fosterlandskärlek och tapperhet de enda garantier vi ega mot ett anfall aft vår arffiende i öster. England och Frankrike ha förbundit sig att försvara Sverige-Norge mot Ryssland, i den händelse de förenade konungarikena angripas af denna makt, och Sverige har deremot förbundit sig att ej afstå ett fotsbredd jord åt sin eröfringshungrige granne. Se der traktatens innehåll i få ord. Det kommer sannolikt en gång att visa sig om den är något mer än — ett stycke papper. Tiden för besättandet af det lediga rummet i den svenska akademien nalkas med stora steg, och gissningarne rörande hvem som skall bli den lycklige adertonde äro mångahanda, ehuru antalet på subjekter passande att fylla detta rum, tyvärr, icke är synnerligen stort för närvarande i vårt kära fosterland. Medgåfve statuterna och fördomarne att en dam intog en af de lediga fåtöljerna, så vore väl ingen mera berättigad att bli ihågkommen vid de sjutton vittra notabiliteternas afgifvande utaf sina röster än vår berömda författarinna mell Fredriku Bremer. Men förhållandena äro tyvärr sådana, att hon med alla sina bålstora, at utlandet liksom af Sverige erkända litterära meriter icke kan komma i fråga i detta fall, och icke heller torde den beskedliga gumman lägga denna sin inkompetens synnerligen på hjertat. Bland de framstående individer, som anses kunna ha hopp om att upptagas i de sjuttons samqväm anföras främst tvenne af våra ministrar — stadsråderna Gripenstedt och Malmsten — domprosten Wieselgren och teologie professorn i Lund d:r H. M. Melin. Skulle någon af de förstnämnda bli utnämnd, kom man på den tanken, att det låg i den vittra areopagens afsigt att akademisera hela vår ministör, då redan dennas tvenne förnämsta ledamöter, excellenserna Manderström och De Geer, äro välbeställda akademiker. Detta vore att ännu trängre åtdraga de band, som förena akademien med dem, som makten hatva, och beröfva densamma det lilla oberoende, den ännu kan ega. Somliga gå ännu längre i sina suppositioner än den gissande allmänheten rörande akademiens afsigter att draga högtstående män inom sin sfer och mena att H. M:t konungen eller prins Oskar torde komma starkt i fråga vid valet. Det torde dock kunna antagas att de begge sistnämnda vittra författarne icke haft en dylik befordran i sigte, då de uppträdt för allmänheten med sina diktsamlingar, och huru stor glans de än i ett hänseende skulle kasta öfver akademien, om de intoges i densamma, tyckes det dock som om denna skulle kunna göra val mera öfverensstämmande med sitt eget syfte. Ett sådant vore utan tvifvel det, som fölle på domprosten Wieselgren. Det skulle godtgöra en mångårig försummelse och lända akademien till ännu mera hoder än den berömde talaren och författaren sjelt. Näst honom vet jag ingen, som kan ha mera grundade anspråk på att få göra akademikerna fulltaliga, än professor H. M. Melin, obestridligen en af vårt lands allra yppersta stilister liksom han är en af dess ullra lärdaste män. Väl ha vi dessutom tvenne andra särdeles talangfulla stilister, som icke