Göteborgsposten – 17 februari 1864, sida 1

mån kan dock icke afvisa den tanken att det varit bäst att svenskarne ej infunno sig vid Dannevirke, då segheten eller förräderiet presiderade vid det danska krigsrådets bord. Tänk om generalerna afmarscherat, med den danska armen och svenska trupper, till hvilkas traditioner det hör att ej fly, innan ett nederlag egt rum, blifvit lemnade i sticket! Detta hade ej varit egnadt att stärka de skandinaviska sympatier och enhetsid6er, af hvilka man väntat så mycket för de trenne rikenas framtida frihet, trygghet och välstånd. Aftonbladet säger visserligen att om svensk-norsk hjelp kommit, den nordiska politiken skulle fått öfverhand och folkets sjelfkänsla och tillförsigt skulle så stegrats, att det aldrig skulle fallit någon in att våga försöka ett förräderi. Detta antagande är dock något vågadt, såvida det ej förutsätter att öfverkommandot anförtrotts åt den svenske antöraren. Dessa män, hyilka kunde utfärda ordern om Dannevirkes öfvergifvande utan att ha erhållit krigsministerns och — såsom biskop Monrad sjelf påstår — konungens och konseljpresidentens samtycke, skulle väl ej dragit i betänkande att utföra sin plan utan den svenska fältherrens medgifvande. Emellertid är väl icke allt ovilkorligen förloradt ännu. Huru djupt det danska folkets smärta är öfver det olyckliga steget, skall det icke förtvifla, icke kasta yxan i sjön genast. Allt beror nu i första rummet på vestmakterna. En svensk hjelpkår, som måhända skulle kunnat vara tillräcklig der då det gällde Dannevirkes försvar, förslår naturligtvis icke mycket, när det är fråga om att återtaga Slesvig från de tyska stormakterna. Men om England och Frankrike besluta sig för att bistå det olyckliga, förtryckta Danmark, som icke genom sina tadelvärda generalers ofosterländska steg förlorat sin rätt till deras aktning och sympatier — då skall säkert Sverige icke låta länge vänta på sig. Det känner djupt, att det är hela Skandinavien, som frågan gäller, och att man bör göra allt hvad man förmår för olyckans afvärjande, när det brinner i grannens vägg eller när — för att komma sanningen närmare — denna vägg, det gamla Dannevirke, är i fiendens våld. På den sista tiden har det ju visat sig klarare än någonsin förr att sympatierna för Danmark slagit så djupa rötter i det svenska folkets bröst, att det är beredt att bringa Danmarks sak offer ej blott af penningar utan äfven af blod. . Tvenne hvart på sitt sätt märkliga dödsfall ha väckt mycken saknad, ehuru saknad af skiljaktig natur, neml. kompositören Otto Lindblads och grosshandlaren Gustaf Lallerstedts. Den förre hade genom sina berömda kompositioner vunnit popularitet öfver hela Sverige, liksom han genom det utmärkta sätt, hvarpå han under en längre tid ledt den lundensiska studentsången lemnat ett kärt minne efter sig i det sydliga universitetets häfder. Det senare var en man, som ehuru ej anställd i statens tjenst, mäktigt inverkat på de allmänna angelägenheternas gång, och som icke blott genom sina stora talanger inom den parlamentariska och den politiska sferen utan ät-. ven genom sina frisinnade och sannt sosterländska vyer tillvunnit sig stort anseende. De förslag, som afsågo nationens framåtskridande, upplysningens och välståndets spridande till alla samhällsklasser eller det nationella oberoendets betryggande kunde i honom påräkna en lika nitisk som inflytelserik försvarare, och hans lysande vältalighet har vid riksdagarne mäktigt bidragit till mången vigtig reforms seger. Särskilt må vi dessutom erinra oss att han hade enligt hvad man med visshet! vill veta, ganska betydlig deli novembertrak