Göteborgsposten – 10 februari 1864, sida 1

tala från sin bänk i någon fråga, som riktigt intresserade honom, hur glänste ej hans ögon, hur lifvades ej hans ansigte, hur förmådde han ej elektrisera sina åhörare. Lallerstedt var en särdeles rikt begåfvad natur, som ovilkorligen, hade han lefvat i ett annat land, skulle bringat sig upp till någon hög post — men här kunde han det icke, ej ens till en post som skänkte honom tillräcklig utkomst, och detta blott derför att han var så stel 1 ryggen. Lallerstedt har gjort vår regering stora, vigtiga tjenster i mångfaldiga hänseenden, men något bevis på regeringens tacksamhet för dessa tjenster, fick han aldrig och föga båtar det honom eller hans vänner att nu höra, att han var designerad till generalkonsulsplatsen i Rio de Janeiro efter hr Cavallius. Har man honom bara i Rio, så ha vi visserligen ett godt hufvud mindre, tänkte man, men också ett brushufvud mindre — till Amerika ville. Lallerstedt för öfrigt ej komma. Lallerstedts äflan i yngre år gick ut på att hastigt bli förmögen; deraf hans bränvinsspekulationer på vår börs. Lyckan var honom ena dagen bevågen och gaf honom 1,000 rdr, dagen derpå förlorade han 5,000 rdr, och på det sättet kommer man ej till förmögenhet; snart torde man väl få höra att hans affärsställning var förtviflad. Ett rykte har gått här, att han intagit förgift; den i förgår företagna obduktionen visade dock att ryktet talat osannt. Våra tidningar ha tillräckligt framhållit Lallerstedts mångsidiga förmåga och verksamhet. Tvenne saker vill jag dock här omnämna: det var Lallerstedt som i borgarståndet lifligast intresserade sig för sammanbindningsbanan, lifligare än våra egna tio, och som vid 1856 års riksdag väckte törslag om en telegrafförbindelse mellan skånska och preussiska kusterna, hvaraf behofvet just nu framträder så tydligt. Beklagligtvis kan jag ej meddela något närmare rörande prinsessan Theråöses och prins Augusts giftermål, — biläger tror jag är det officiela ordet. Så mycket vet jag blott, att juveleraren Hammer gjort upp ritningarne till den trousseau, som Deras Majestätor och Kgl. Högheter ämna förära bruden, och bestående i garnityrer af präktigaste slag med stenar af renaste vatten. Ritningarne hafva vunnit bifall och arbetet å de vackra presenterna lär redan tagit sin början. Det säges att prinsen inköpt Lorichska huset i Kungsbacken — det der hemska spökhuset som ni kanske hört talas om — för att bo der; jag kan ej säga om det är sannt, men nog står huset under en vidlyftig reparation för närvarande. Vid mitt senaste brefs afsändande var det ej bekant hvem English and Swedish Bank utsett till ordförande i direktionen. Till en sådan plats behöfdes naturligtvis ett namn som hade klang, och som öfverstekammarjunkaren och kommendören baron Knut Bonde egde de erforderliga egenskaperna så blef han den lycklige. Om jag ej missminner mig var det 1851 som baron Bonde genom sin bok National-ekonomiska betraktelser speciminerade för generalkonsuls-platsen i IIamburg; han förbigicks då af förste sekreteraren i kabinettet hr Sterky — ödet hade beskärt honom högre värdigheter inom säderneslandet. Såsom förste drott i Svea-orden, stormästare i Coldinu-orden, högste styrande chef i Södermanlands och Nerikes Gille, ordförande i Slöjdföreningen, verkställande direktör i Musikaliska Akademien och nu slutligen förste styresman i det Banketablissement, i hvilket hr Pontus Kleman ingjutit sin anda, är han i olika brancher ett slags sjelfherrskare och flera dylika utmärkelser vänta honom, om också ej på den diplomatiska banan flera lagrar stå att skörda än dem som