Göteborgsposten – 10 februari 1864, sida 1

— Det är ädelt taladt! sade kaptenen. : — Tyst! hör! ... utbrast Roger i det han utsträckte handen mot sjön. i Ett aflägset ljud, likt det af årslag nådde kaptenens öron. I — Är det Lionel? är det en fiendtlig båt? mumlade Roger i det han lutade sig mot bröstvärnet. ö Kaptenen hade gripit luntstakan som stod emot kanonlavetten och påtändt luntan vid lyktan. Ljudet af åroi blef allt tydligare. Roger gjorde ett tecken åt kaptenen att vänta. ö — Det är blott en båt, sade han; då den kommit inom skotthåll skola vi preja an den, och om vi ej få svar skall ni skicka den en kula. Men skiltvakten hade nu blifvit uppmärksam och ropade: — Hvem der? En röst från sjön svarade: — England! — Jag känner igen stämman, sade Roger, kom! Kaptenen satte foten på luntan och följde Roger, hvilken riktade sin gång mot en trång trappa som var murad i förskansningen och gick ända ned till sjöns yta der den slutade med en kanal, tillstängd med en tjock jernport. Denna port, så tjock att den var skottfast, var försedd med en glugg som Roger öppnade. Om båten hade vänner ombord borde den gå in i det trånga farvattnet som ledde in till jernporten, till hvilken fästets kommendant ensam egde nyckeln.