Göteborgsposten – 10 februari 1864, sida 1

instämma i Wennerbergs Stå stark! och några hurrarop för det kämpande broderlandet. Den var ej så litet underlig denna demonstra: tion och det var på vippen att den alldeles gått sönder, som man säger, ty arrangören af den, kaptenen och kammarherren von F., hade ej vidtalat några sångare, utan blott räknat på att nyfikenheten skulle draga sådana till platsen, ty saken d. v. s. den tillämnade hyllningen åt grefve Plessen var anmäld i polisen. Poliskonstaplarnes närvaro utanför ingången gjorde dock att den rymliga gården snart var alldeles packad med menniskor, som frågade hvarandra hvarom fråga var, om elden var lös, om någon brud visades eller dylikt. För att taga massan ur dess ovisshet höjde den nämnde kammarherren sin röst och ropade så att det skallade: Lefve det tappra Danmark! Hurra! Hurra! — och nu kunde man då förstå hvad det var fråga om. Sångare! skrek derefter den ifrige kaptenen och kammarherren och efter en god stund var en ganska respektabel kör församlad, hvilken utförde tre nummer. Grefve Plessen, hans svenska grefvinna (född Lewenhaupt), legationssekreteraren van der Maase m. fl. visade sig i ett af fönstren till den täckta balkong, som löper utefter huset, grefve Plessen talade med ljudelig röst och tackade för det ytterligare bevis på deltagande för det folk han hade äran representera o. s. v. Med ett ord, arrangören hade heder af sin tillställning — och så kommer denna nedslående underrättelse om Dannevirke dagen derpå. Nu behöfva vi ej komma med, säga fredsvännerna, det är slut med kriget, hos vära soldater behöfver ej inskärpas nödvändigheten att med humanitet behandla besegrade fienderk, hurra! vi äro sauverade! Men förmodligen bedraga de sig i denna tro, kanske nu först börjar kriget riktigt, såvida ej diplomatien redan kommit emellan. Förargligt kom detta slag emellertid för åtskilliga spekulanter här som skola ge ut kartor öfver Dannevirke och Slesvig och för ett par af våra stora tidningar, som i veckan ämnat förära sina prenumeranter vackra kartor öfver krigsskådeplatsen med beräkning att de hetaste striderna skulle komma att stå vid Dannevirke — en af kartorna presenterade prof på hr Mandels fotolitografiska tryck. På krigiska tillrustningar kan jag anföra blott ett bevis eller hvad det skall kallas: Norska skarpskyttekompaniet företog i törgår också en sådan der tur på jernbanan till Huddinge i full fältmundering; de togo sig särdeles väl ut när de kommo marscherande eller rättare hoppande, klädda i snörskor, med benkläderna insnörda i dessa å la Zouave. — Om ej till kriget så dock till sympatierna hörer följande anekdot, som är sann och ytterligare illustrerar, ifall det behöfdes, det bekanta ordspråket: hvad gör icke tysken för pengar? En af våra största kortvaruhandlande hade häromdagen bjudit till sig på middag en probenreuter från Hamburg. Vid middagen dracks vin och vid desserten föreslog värden en skål för Danmark. Vår Hamburgare satte ifrån sig glaset och vägrade att dricka. Drick skålen, herre! sade värden, neller också får ni ej order af mig för ett öre! Efter något prutande emot drack vår tysk ur sitt glas för Danmarks välgång, efter som i alla fall derpå var vetvwas zu verdienen. Allhärjaren döden har på sista tiden börjat stämma flera af våra framstående män inför sitt ting. Till dessa framstående män bör onekligen räknas grosshandlaren Gustaf Lallerstedi. Hvem skulle ha trott att denne liflige, magerlagde man skulle dö af slag? Ingen. Riktigt lefnadsfrisk såg han aldrig ut på senare åren, men detta kom sig af sorg öfver invecklade affärer. Men såg ni honom