Göteborgsposten – 9 februari 1864, sida 2

n, Ordensdekoration. Härvarande italiet al ske, konsuln, hr Gust. Krafft, har af H. 3 n konung Victor Emanuel af Italien fått emo taga St. Mauritiioch Lazari orden. Stämningen i Danmark är höglige s upprörd och man vädrar förräderi på alla kar nyter. Det är beklagligt utt en dylik allmä almisstro eger rum i närvarande stund, då ma e så innerligt väl behöfver samlad enighet, sor t, gifver styrka. Det är naturligt, att massorn t måste befinna sig i den största oro under des elsa ryktenas dagar och med ett från börja rhyst och närdt misstroende till den nuvaran nde danske konungen, hvars svaghet man an -I ser för ett faktum och slafveri under en listig ; bedräglig Englands politik som en antaglig het. Absolutister och hemliga tyskvänner är samtidigt verksamma, för att få bort en na gel i deras ögon: Danmarks konstitutioneltrihet, hvilken för alltid måste söndra de rån seodalitetens grosse Vaterland. Mar betecknar öppet Dannevirkes uppgifvande son körräderi. Dagbladet säger, att utrymman. det icke skett af strategiska utan af diplomatiska skäl. Vi hatva förut sagt, att vi ej kunns hangifva oss åt en sådan misstanke, på hvars ssvarta djup skulle afteckna sig skuggan af en landsförrädare af ännu föraktligare art, än sjelfva angustenborgaren. Men det är vår pligt att återgifva den stämning, som gripit våra olyckliga bröder, hvilkas förtviflan om sig sjelfva Försynen. alla folks vise styres man, afvände och afvärje! Märkligt är emellertid innehållet af en uppsats i Fedrelandetför i fredags afton, således dagen innan något ännu var kändt om Dannevirkes tilltänkta utrymmande. Denna uppsats afspeglar troget all den misströstan och söndring i sinnena inom Danmark, hvartill brandämnet fanns a priori, om vi så få säga. Vi anse oss derföre böra återgifva den, för att i någon mån orientera läsaren i detta spel, der insatsen är ett folks sjelsuppoffring; dock förutskickande den anmärkning, att vi älska i det längsta betvifla möjligheten af all den uselhet, som man påstår binder sina ränker. Uppsatsen lyder sålunda: Den betydelsefullaste af de få underrättelser, vi i går meddelade, synes oss just vara det lilla telegram från Slesvig, som berättade, att augustenborgaren blikvit i de preussiska truppernas åsyn proklamerad på Eckernförde torg. Hvad betyder detta? Hr von Bismarck har ju förklarat, att han fasthåller londonerfördraget, eller åtminstone icke vill på egen hand bryta det, utan hänskjuta till undertecknarnes afgörande, om det bör upprätthållas; hvarför tillåter han, att en pretendent hyllas i Slesvig, hvars hyllning och vistande i Holstein han ogillat; hvarföre åse samma preussiska trupper, som i Kiel för några dagar sedan nedtogo den slesvig-holsteinska flaggan och bortjagade de beväpnade Burscher, som paraderade utanför prinsens dörr, i Eckernfsörde lungt upprepandet af samma komedi? Har hr v. Bismarck — och ej allenast han, utan äfven grefve Rechberg, som ännu bestämdare uttalat sin respekt för londonerfördraget — nu plötsligt ändrat sin politik, och vill han midt för näsan på de andra stormakterna rifva traktaten itu och insätta en ny hertig i Slesvig-holstein? Vi tro det icke. Men hvarföre fortsättes då spelet? Derföre att det blott är ett spel, men med sitt bestämda mål. Augustenborgaren skall, om det lyckas den preussisk-österrikiska armen att lrifva vår tillbaka ur Dannevirkeställningen ill Als och Dyppel (det har lyckats!), derefter bli hyllad i de slesvigska städerna, ötverilt hvarest det finnes en flock gatpojkar och 2 tjog halftokiga sanatici. Det har så till vida ingenting att betyda, som han derigenom :j blir mera, än han blifvit genom Nationalöreningens styresman; men det betyder det paktadt ej så litet. Augustenborgaren är en ralmgubbe, en fågelskrämma, men lågeln, som skall skrämmas, är I. Mt. konung Christian X:de. Han skall at ängslan för att mista åde Slesvig och Holstein och Lauenborg förnås att at hrr Bismarcks och Rechbergs händer mottaga der slesvigholsteinska hertigskronan; let är spelets synliga mål. Det finnes ju icke någon annan förnufig mening i hela detta krig, som de påföra s(). Om hrr Bismarck och Rechberg icke senomdrifva detta, skola de omöjligen kunna örsvara, att de gifvit ut stora summor utan vevillning och utgjutit mycket blod i strid not folkets önskningar. Men om de ernå sin ifsigt. då blir dem allt förlåtet; ty det. som