Göteborgsposten – 9 februari 1864, sida 1

—————— — Jag vet ej hvad segern gör, svarade löjtnant Tobby, men jag vet att vi på sex månader ha förlorat trettio qvadratmils land, och att vi här äro trehundra man inneslutna i en fästning som behöfde två gånger starkare besättning och framför allt en kommendant som förstode sin sak... Löjtnant Tobby afbröts af kraftiga protester. -Öfverste Asburthon är en af de tappraste officerare inom armåen, yttrades. — Han slogs som ett lejon för åtta dagar sedan! utropade en ung kornett. — Må vara! sade löjtnanten. Jag medgifver allt detta. När man kallas öfverste Asburthon och är son af den gamle guvernören i Indien, måste man vara tapper. Men tapperheten innefattar ej militärvetenskapen och en officer som slåss dugtigt på bataljfältet kan vara ur stånd att uthärda en belägring. Motsägelserna fortforo. Löjtnanten, som var en afundsam och tadelsjuk officer hvilken grånat under harnesket utan att ha kunnat stiga till de högre graderna, fortfor med ifver: — Iåtom oss kallt bedöma ställningen. För tre månader sedan skulle det varit en barnlek att försvara Sanct Georgsfästet. Hela östra stranden från Cleveland till Erie var i våra händer. Vi hade general Douglas armåekår på sex mils afstånd; första kanonskott som aflossats mot våra bastioner skulle ha tillkallat honom. Nu äro båda stränderna af Black-River och hela södra delen af sjön i fiendens våld. Det loyala England, som ni uttrycker er, har ej mer än Sanct Georgsfästet på Ericsjön, och detta