Göteborgsposten – 9 februari 1864, sida 1

godhjertad. Under en resa till England fick han i sitt hufvud att använda en ansenlig del af sin årliga inkomst på en lifassurans, den största som någonsin tagits af en enda person. Tre af de förnämsta assuranskompanierna i London vågade risken i förtröstan på prinsens skenbara helsa, kraft och starka kroppskonstruktion. Han var af gigantisk växt, mycket muskulös och syntes ega utomordentlig lifskraft vid denna period af hans lif; men han hade ej förr tagit ut sin polis, än han lades på sjukbädden och efter en långsam sjukdom afled den 11 Februari 1825. Hans etterträdare blef hertig Ernst I af Sachsen-Coburg-Saalfeld, den aflidne prins-gemålens fader, hvilken likaledes blef arfvinge till hela hans personliga förmögenhet, inberäknadt den ansenliga summa som skulle utbetalas på den stora lifförsäkringspolisen i de tre engelska assuranskompanierna. Ett af dessa kompanier förklarade sig beredvilligt att genast utbetala sin andel; men de två andra gjorde invändningar mot krafvet, på den grund att de hertigliga läkarnes förklarig icke varit öfverensstämmande med hans kongl. höghets verkliga helsotillstånd. Det blef mycket spring fram och tillbaka af lagkarlar ech läkare; hertigens qvarlefvor blefvo upprepade gånger omsorgsfullt undersökta, och efter: mycket slösande af vältalighet och bläck kom slutligen en kompromiss till stånd, hvilken dömde kompanierna skyldiga att utbetala största delen af den summa, för hvilken den siste hertigens af Sachsen-Gotha lif varit försäkradt. Det tros att de på detta sätt förvärfvade penningarne varit prins Leopold af Sachsen-Coburg till stor nytta och mycket bidragit till att han ernådde sin höga plats, från hvilken han kunnat skänka bort kronor till de lyckliga medlemmarne af sin familj. Några må anse det prosaiskt, andra romantiskt, att det illustra huset Coburgs uppkomst haft sin törsta grund i en lifförsäkringsbyrå i London. Det behöfver knappt sägas att, utom i ett eller två länder såsom Storbritannien och Ryssland, stort afseende göres på förmögenheten vid ingåendet af furstliga giftermålsförbindelser. Vigten af förmögenheten blir för furstarne större allt efter de konstitutionela styrelsesormernas utveckling. För de flesta konstitutionela regenter i våra dagar har egandet af enskildt förmögenhet blifvit absolut nödvändigt, då de officiela inkomsterna, civillistan, sällan om ens någonsin äro stora nog. för att sätta dem i stånd att uppehålla sin verkliga eller ideela ställning, och att tillfredsställa de anspråk på deras frikostighet och välgörenhet, som oupphörligen framställas. De flesta furstar veta att det är en dålig politik att gå på gatorna klädd i bomullsparaply och stöflar med klackskenor, såsom konung Ludvig Philip, eller att göra affärer i sill och ost, efter den holländske Wilhelm I:s manr. Ett kungligt giftermål är i sig sjelf ett mycket kostsamt företag och måste för det mesta bestridas af familjegendomen, ty det finnes blott ett parlament i verlden sådant som det engelska, hvilket är villigt att behandla alla små räkningar tillhörande denna ceremoni såsom extraposter på civlllstan. Prinsen af Wales giftermål förlidet år kostade, ehuru ingalunda ovanligt lysande, jemt 422,190 rdr, hvilket engelska parlamentet, med blott en medlem som röstade deremot, åtog sig att betala, men som de mest lojala bland kontinentens representanthus skulle neka att betala, emedan de absolut icke skulle kunna det. Dessutom uppgår halfva antalet at europeiska suveräners årliga inkomst icke till nämnde summa, och antag att detta är de vanliga utgifterna för ett kungligt giftermål, så skulle besagde suveräner, ifall de ej egde privat förmögenhet i bak