Göteborgsposten – 9 februari 1864, sida 1

vilka antingen hafva det flesta antalet användbara medlemmar eller största politiska makten, är ett tydligt sätt att utvidga detta nflytande, och ett sätt för hvilket närvarande ids diplomater äro gynnsamt stämda. Sålunla blir organiseringen at familjeförbindelser mellan de resp. ländernas furstehus ofta ett vigtigt medel att förekomma konflikter mellan nationerna, striden öfverflyttas från det med liendtliga hopar betäckta slagfältet till ett komfortabelt rum med ett stort bord i midten, rundtomkring hvilket ett antal äldre herrar sitta och öfverlägga i allsköns sämja. Ett sådant krig som det spanska successionskriget, hvilket i början af sista århundradet rasade i större delen af Europa, skulle varit alldeles omöjligt i våra dagar. Systemet af turstliga familjeförbindelser var vid denna tidpunkt så ofullkomligt utveckladt, att man knappt hade något annat val än att låta svärdet asgöra, enär de stora husen Bourbon och Habsburg nästan egde monopol på tronerna på Europas fastland. En spansk successionsfråga skulle i närvarande ögonblick knappt förorsaka mer förvirring än som förorsakades af de sista vakanserna på Belgiens, Danmarks och Greklands troner. Någon prins tillhörande ett af de mindre tyska furstehusen, beslägtad med hvar och en af suveränerna i de ledande europeiska staterna, skulle snart finna väg till Madrid och iklädas den kungliga purpurn, utan att det kostade mera än reseomkostnaderna för några utomordentliga sändebud och fullskrifvandet af nägra ris papper till protokoller och fördrag. Man måste erkänna att detta är en omätlig vinst för civilisationen. I denna vinst hafva alla Europas länder lika del, men för iniatiativet har man hufvudsakligen att tacka Storbritannien. Genom att med sin kraftiga arm tillintetgöra konungarnes af den stora bourbonska ätten omätliga inflytande och återföra det inom tillbörliga gränser, har England varit främst i att grunda det nya system af furstliga giftermålsförbindelser, som utgör såväl basis som krona till den politiska byggnad, hvilken kallas makternas jemnvigt. Systemet blef icke allenast i theorien utan äfven i praktiken påbörjadt af Storbritannien, så till vida som detta lands suveräner sökte sina gemåler bland Tysklands mindre furstesamiljer, på en tid då husen Habsburg och Bourbon färgade Europas slagfält röda af blod vid sökandet efter arftagerskor. Från Jakob I:s tid till den nuvarande har denna samilje-förbindelsernes politik blifvit ståndaktigt vidhållen, oaktadt många frestelser till motsatsen. Efter huset Hannovers uppstigande på tronen ha Storbritanniens suveräner långt ifrån att söka höga giftermålsförbindelser tvärtom fallit i den motsatta farliga ytterligheten att söka sina gemåler allt för lågt. Georg I förmälde sig med Sophia af Zelle; Georg II med Wilhelmina af Anspach; Georg III med Charlotte af Mecklenburg Strelitz; Georg IV med Carolina af Braunschweig och Wilhelm IV med Adelaide af Sachsen-Meiningen — allesammans prinsessor tillhörande familjer, som icke blott saknade inflytande, utan hvilka somliga tillochmed voro alldeles utfattiga. Det sista kan likväl icke tillämpas på drottning Victorias förening med en prins af huset Sachsen-Coburg, ty denna familj egde stor enskild förmögenhet, dels förvärfvad at den aflidne prinsgemålens fader och dels erhållen genom ett stort testamente lemnadt af den siste hertigen af SachsenGotha-Altenburglinien, hvilken dog år 1825. En stor del af denna förmögenhet kom från England på ett eget sätt. Hertig Fredrik IV, den siste af Sachsen-Gothalinien, var en mycket excentrisk personlighet, men välvillig och