Göteborgsposten – 4 februari 1864, sida 1

I stället för att svara drog bajaderen fram ur sin gördel en liten dolk med krokig klinga. — Jag har doppat spetsen af detta vapen i det starkaste gift. Dess stygn är dödligt! — Uvar bor ni här i London? frågade miss Ellen. — Ävarföre gör ni mig denna fråga? — Emedan jag tror mig känna er tjuf. — Ah! utropade bajaderen i det hon hoppade upp och fattade tag i sadelknappen, visa mig honom, Europas , dotter, visa mig honom för en minut, en sekund, och allt hvad du önskar vill jag göra. Jag skall bli din slafvinna, du skall få slå mig, ja döda mig genast som en hund. — Hvar bor ni? upprepade miss Ellen. i — I Wapping, Bankgatan, på värdshuset Förgyllda Hornet, svarade jonglören. — Det är bra, jag skall återse er. Miss Ellen gjorde en rörelse för att aflägsna sig. Men plötsligt utstötte bajaderen ett anskri, reste sig med utslaIget hår och lågande blick samt fattade miss Ellen i armen. — 8e! der! der! denne man! utropade hon med flämtande röst ... det är hans örnblick. j Hon visade på en man som trängde sig fram genom hopen och närmade sig schavotten. Miss Ellen följde med ögonen riktningen af bajaderens finger och såg en man i sjömansdrägt, densamme som hon för tre dagar sedan varseblifvit vid utgåendet från sheriffen. — Han! utbrast hon. Jag har då ej bedragit mig! Hon lutade sig intill bajaderens öra och sade: . j