Göteborgsposten – 4 februari 1864, sida 1

tade sig ned öfver sin hästs hals och med nyfikenhet lyssnade till qvinuans berättelse. Dai Natha återtog: — Han var vacker och jag älskade honom. Men denne man var en förrädare; det var ej min kärlek han. sökte, det var guden Sivahs skatter ... i Miss Ellen räckte en guine till jonglören med ett tecken att han ej skulle afbryta bajaderen. — Och denne man stal gudens skatter? frågade hon. halfhögt och lutade sig mot qvinnan. — Ja, svarade denna. — Huru såg denne man ut? — Han var då nästan ett barn, ty det är nu omkring; sjutton år sedan dess. I Ah! utbrast miss Ellen. Det är sjutton år vedan dess? — Hans ögon strålade som stjernor, hans läppar voro röda, hans tänder hvita som perlor och hans lockar svartare än kol. — Och ni älskade honom? I — Oh! jag hatar honom nu, ja, jag hatar honom, mumlade hinduiskan, hvars ögon gnistrade; och om jag ötverfarit hafvet och utbytt ljusets land mot skuggans, så är, det endast derföre att jag visste att han flytt till Europa. Men Europa är stort och jag har nu sökt honom i tio år förgäfves. Miss Ellen hade fattat en besynnerlig misstanka. — Och om ni skulle återfinna honom? frågade hon.