Göteborgsposten – 4 februari 1864, sida 1

aj tillåta henne att välja hvarken en fransk prins eller en spansk infant, och hon hade att välja emellan att antingen gifva sin hand åt en at sina egna kusiner eller åt någon af småfurstarne i mellersta Europa. Hon vägrade först båda delarne; men hårdt ansatt af makternas representanter, slutade hon med att utvälja till sin gemål den vackre hertigen af Leuchtenburg, som hvarken var en Bourbon eller tysk prins. Men hertigen dog etter två månaders förlopp, och då uppstod ett nytt giftermålsbryderi, från hvilket den stackars unga drottningen endast slapp undan genom att förklara sig beredvillig att gifta sig med en prins af huset Coburg. Det sades att hon med stor motsträtvighet ingick på detta giftermål tillfölje af någon hemlig antipati som hon hyste mot tyska furstar och en lätt förklarlig obenägenhet för ett giftermål med en protestant; men den senare svårigheten afhjelptes derigenom att prins Ferdinand at Sachsen-Coburg af aktning för sin kungliga brud öfvergick till romersk-katolska läran och den förra försvann då denne furste personligen uppträdde i Lissabon. Äktenskapet blef utomordentligt lyckligt. Prins Ferdinand var en man som fått en utmärkt vårdad uppfostran, egde mycken takt och stor politisk klokhet; han förstod att vinna ej blott sin kungliga gemåls kärlek utan, hvad som var ännu svårare, deras högaktning som voro ledare af de stora politiska partierna i konungariket. Såsom ett bevis på det förtroende man hade för honom, gjordes hon efter Donna Marias död till Portugals regent för två år, och under denna tid såväl som sedermera lyckades Ferdinand fullkomligt ombilda konungarikets utrikespolitik. Han gifte sin äldste son, konung Pedro V, med en tysk prinsessa och sina två döttrar med tyska furstar, sålunda germaniserande den gamla familjen Braganza på mindre tid än en mansålder. Den andre sonen, nuvarande konungen i Portugal, var nära att liksom hans broder bli förenad med en prinsessa af Hohenzollern; men det tillämnade giftermålet lemnades åsido i sista ögonblicket till följe af stark politisk påtryckning, i thy att det ledande partiet i Lisabon önskade en förbindelse med konung Victor Emanuels familj. Men det sista giftermålet kan möjligtvis icke förekomma det Portugals regentätt fortfar att germaniseras, lika litet som det regerande hu set i Italien kan bevaras från germanisering under en kommande generation. Det sades om prinsen af Wales före hans giftermål, att han var i en sorglig belägenhet, då han endast hade att välja mellan sju furstinnor; men tronarfvingen i Italien är värre deran, ty han kan endast välja mellan tre prinsessor, alla tyska. Man får naturligtvis taga för afgjordt att prins Humbert hvarken skall tillåtas förmäla sig med en protestantisk ellar en österrikisk prinsessa. Om vi lemna den stora gruppen af romersk-katholska furstefamiljer och öfvergå till de pretestantiska, ha vi först att fästa vår uppmärksamhet vid det regerande huset i Ryssland. Medlemmarne at detta hus ha alltid, ehuru tillhörande den grekisk-katholska trosbekännelsen, ingått giftermål med medlemmar af protestantiska furstehus; och de ha genom sin makt ej litet bidragit till att plantera ut tyska prinsar och prinsessor på den civiliserade verldens troner. Rysslands tyska gistermälsförbindelser datera sig från Peter den stores tid. De utgjorde en del af hans stora plan att civilisera Ryssland, eller snarare göra dess Institutioner lika det vestra Europas, en uppgift hvaråt han egnade sitt lif. Vid sina giftermålsunderhandlingar förfor han på ett lika groft och ohyfsadt sätt som han