Göteborgsposten – 4 februari 1864, sida 1

dansade; men qvinnan, begåfvad med en energisk och vilc skönhet, dansade med ett slags raseri, i det hon sjöng mystiska sånger på sitt modersmål. Denna bisarra rytm och denna vilda dans hänförde miss Ellen. För ett ögonblick glömde hon den afstraff ning som skulle ega rum, och hon följde girigt med ögonen dansösens oregelmässiga rörelser. Då hennes sång val slut, stannade hon och sjönk uttröttad ned på jorden sam satte sig på orientaliskt vis. Under det att pennystyckena regnade ned på den lille fyrkantiga matta, som den indiske jonglören utbredt på marken, och medan folkhopen aflägsnade sig började der ostindiska bayaderen att med stel blick och sammandragna läppar tala på dålig engelska. Hon tycktes dervid vara under inflytande af en öfvernaturlig makt. — Jag är, sade hon, Dai Natha, presternas dotter. Jag var dömd att evigt lefva under jorden för att vakta guden Sivahs skatter och den heliga elden. O, hvilka skatter! Berg af guld, ängar af smaragder och rubiner! Lysande med en magisk glans som bortjagade natten. Och jag vaktade allt detta. Jag lefde ensam, sägande till mig sjelf: Det skall då icke blifva mig tillåtet att värma mig vid solens strålar? Och skall jag då aldrig älska? Och medan jag talade på detta sätt, vågade en man af det hvita slägtet att intränga ända till mig och tala om kärlek. — Dai Natha, yttrade den gamle jonglören, i det han lade sin hand på hennes skuldra, tänk dig före! — Låt henne tala, bad deremot miss Ellen, som lu