Göteborgsposten – 2 februari 1864, sida 1

intressen klarnat, att de äro brödrafolk, som genom att sluta sig till hvarandra i lust och nöd bäst kunna närma sig sitt stora sramtidsmål och att den rätta kärlekens anda leder Skandinaviens folk i deras förhållanden till hvarandra ? De danska soldaterna frysa der de stå vid Dannevirke och bevaka den skandinaviska Nordens sydgräns mot de erötringslystna ger maniska skarorna. Danska qvinnor ha skyndat att arbeta yllepersedlar, sådana som dessa fosterlandsvänner äro i behof af, och talrika svenskar ha följt deras exempel med en kärleksvarm ifver, alldeles som om det varit fråga om att bevara egna landsmän mot den bistra vinterköldens svåra följder. Sällan ha våra landsmaninnor med sådan enhällighet tagit till börsen, ehuru deras hjelpsamhet i många olika fall haft tillfälle att visa sig och äfven gjort det. Men aldrig förr ha så många strumpstickor kommit i gång på grund af en idå som vid detta tillfälle. Det är icke idåen som verkar härvidlag, det är känslan, säger man. Må så vara, men denna känsla är den kandinaviska idåens syster, och det är henne förbehället att gå hand i hand med den, att bereda väg för den, der hinder möta, och att slutligen göra idcens drömmar till verklighet. De danska männen, som finna att svenska qvinnor sörjt för deras behof med systerlig huldhet, skola klart inse att Sverige är för dem icke mer ett främmande land, utan att der numera råder kärlek till det gamla Danmark — en kärlek, som söker träda fram under hvarje form omständigheterna medgifva. Under det svenska qvinnor sörja för de danska krigarne, ha svenska män varit betänkta på att samla en fond för dessa krigares hustrur och barn. Någon vackrare tanke har sällan legat till grund för ett förslag än den, som föranledt den i denna syftning utfärdade, af åtskilliga bland Sveriges mest framstående män undertecknade uppmaningen, som hufvudstadens tidningar meddelat. Det vore att göra svenska folket orätt, liksom det vore att tvifla på den skandinaviska ideens styrka i vårt land, om man ej antoge att den ädla uppmaningen skulle finna genklang i tolkets sinnen och leda till det önskade resultatet. Skulle icke den rike inse, att han handlar både rättare och klokare om han öppnar sin börs för att understödja dessa familjer, hvilkas förnämsta stöd gatt ut att värna sosterlandet, än om han löser på pungen för au köpa en onödig lyxartikel? Och skulle ej den mindre bemedlade begripa att älven en ringa skärf är välkommen i detta fall? k Den i Stockholm inrättade renskritningsbyrån är ett steg mot lösandet utaf en at de mest brännande bland de sociala trågorna, om ock ej större än utt det måste medgilvas att många sådana steg måste tagas, innan frågan blir löst. QUvinnans ställning har i några afseenden vunnit på civilisationens framåtskridande, men i andra, såsom t. ex. i de rent materiella, förlorat derpå. I tordna tider var hennes ställning inom familjen och sällskaps lifvet svårare än den nu är, emedan man då var böjd för att betrakta henne såsom en mannen betydlig underordnad varelse — Ja t. o. m. som ett lösöre. Dessa åsigter ha betydligt modifierats och modifieras än mera med hvar dag, så att de väl nu äro så. som vilja förneka qvinnans rent menskliga rättigheter, i teorien åtminstone. Men det oaktadt går det mycket smått med tillämpandet al denna teori, när det gäller att bereda qvin nan möjligheter att intaga en oberoende ställning, och det oaktadt, såsom vi ofvan antydt. irigheten för qvinnan att försörja sig stegi den mån som civilisationen framskrider. Maskinerna göra handarbetet dels föga in