Göteborgsposten – 29 januari 1864, sida 2

tt ter, försattes vid den förliden höst sig utbre —-dande nöden i en ännu svårare belägenhet -För att bereda någon utväg till lindrandet a a deras ställning begaf sig hustrun till sin fön Idelsebygd Liljendals bruk. Mannen befann sig nnn ensam hemma med trenne hungrande barn n Då dessa ropade på töda hade den beklagans n värde fadren ingenting annet att gifva dem hjän sillben och några potäter. Efter att förgäves halva försökt att få borga sig bröd eller mjölk kom nu Täng på den tanken att förfalska mynt. Han förfardigade så 8 stycken 25 söresmynt af tenn och sände ut barnen att härför köpa föda. Bedrägeriet upptäcktes emel ÅJlertid snart och Tång häktades. Vid handtlläggningen af målet erkände mannen öppet och frivilligt sin förbrytelse och dömdes, med hänsyn till de bevekande omständigheter shvarunder törsalskningen egt rum, till den Ålindrigaste straffbestämmelsen af 4 års sästningsarbete. i Helsingborgs talluppbörd har under ssistl. år uppgått till 217,310 rdr 92 öre. Koufiskationsmedlen för s. å. belöpa sig till 19,6 79 rdr 30 öre. — Af spanmål, alla slag, hatva utskeppats till utrikes orter tills. 1,234,579 k.f. 195,964?,, t:r. Priserna under hösten hua shällit sig låga emot förra årens. Skeppsbrott under år 1863. Enligt Iden i dessa dagar offentliggjorda, af Bureau Integritasutgitna Stafistik öfver skeppsbrott lunder 1863:, är nämnde år, tillfölje af de stormar som rasat i de nordeuropeiska farvattnen, i Mexicanska viken och i Medelhafvet, ätvensom genom orkanen i Ostindien i Februari månad sistlidne år ete, att anse såsom ett af de mest förlustbringande för assurancerna. Såvidt hittills är kändt gingo under år 1863 3,044 fartyg förlorade. Under de 10 närmast föregående åren uppgick antalet förlorade sartyg till följande siffror: 1862 2,098, 1861 2,171, 1860 2,148, 1859 2,320, 1858 2,080, 1857 2,230, 1856 2,130, 1855 2,000, 1854 2,120, och 1853 1,610. Nöd i Norrbotten. En korrespondent till Norrbottens-posten från Piteå lappmark skrifver den 29 Dec. 1863 att nöden detta år i Arjeplougs lappmark är lika stor om icke större än sistförflutne år, ehuru jemmerropen ännu icke banat sig väg till det allmänna medlidandets öron. Detta år är ett hårdare svagår än det förflutna och inga nya hjelpkällor ha yppat sig och minskat behofvet så att yttre bistånd derigenom blifvit undanröjdt. Utom den nästan allmänna totala missväxten har en stor myckenhet vargar intunnit sig, som i alla riktningar genomströtva socknen och anställa stor förödelse bland såväl lapparnes som svenskarnes renhjordar. Man vågar således med goda skäl påstå: var det af nöden påkalladt att under förflutna år bispringa ArJeplougs församling med hjelp, så är det ännu mera af nöden nu. Redan ser man af hunger tärda gestalter, män med bleka anleten, som uttrycka djup smärta deröfver att de icke veta hvar de skola få bröd åt sina hungrande hustrur och barn. Äfven i grannsocknen Arvidsjaur är det för mången betänkligt. Väl har derstädes icke blifvit allmän missväxt, men flere hafva dock fått årsväxten totalt bortfrasen, hvarförutan fattigdom och sattigpersonalen bland lapparne årligen tilltaga till stort bekymmer äfven för svenskarne. Det förmodas, att af de för nödliaande inom Norrbottens län under sistlidne vinter insamlade medel ännu torde finnas något i behåll. Om så är, vore visserligen önskligt och behöfligt, att båda de ofvannämnde församlingarne fingo någon andel deraf. Men som uti Arjeploug den meningen gjort sig gällande, att den rättvisaste och samvetsgrannaste fördelningen af dylika medel sker, då man gitver åt alla, både åt fattiga och rika, så vore måhända en allvarlig tillrättavisning häruti icke alldeles obehöflig. Oaktadt nöden sisttörflutna vinter, påstås af väl underrättade, att bränvinsupptorslingen till Arjeploug under samma tid var ymnigare än något år tilltörene, och att följaktligen krögeriet och superiet med thy åtföljande slagsmål bedrefs nära nog uppenbart, — månne icke också onäpst? — till stor bedröfvelse för alla, som icke älska sådant. Äfven denna vinter, så snart det blifvit möjligt att med häst färdas trån Arjeploug till kustlandet, har bränvinsfloden börjat stiga uppåt. Väl säges det, att länsmannen börjat röra på sig för att hålla efter uppforslarena och krögarena; måtte han icke, såsom en och annan gång tillförene, nödgas, i brist af vittnen, atstå från åtalet. — —