Göteborgsposten – 29 januari 1864, sida 1

ll den senast afslutade riksdagen, visade sig tt åtskilliga personer i Sundsvall hyste stor trå att sjelfva komma i åtanka, och bland essa målsmännen för den högsta rättvisan och en högsta intelligensen inom nämnde samälle. Hr Murn i Gefle och hr Sundvallson Upsala ansågo sig åätven förpligtade att med Il kraft motverka hr Wallenbergs återval, när hans kända tänkesätt i afseende på den worra stambanans blifvande riktning högeligen nisshagade dem. Det lyckades också verkliren dessa, kraftigt understödda af den uppsittlade sjelsständighetskänslan i Sundsvall, ut vid valet utestänga hr Wallenberg. Dersfver jublade hans motståndare, öfvertygade itt i borgarståndet tå lysa med så mycket större glans och derjemte vara befriade från hans inflytande i ståndet. De voro derom så mycket mera säkra som de antogo att hr W. endast i Sundsvall var valbar. Men de missräknade sig: ty innan valstriden i Sundsvall blef definitift afgjord, hade hr W. redan utan allt buller och bång blifvit vald till representant för första bruksdistriktet, inom hvilket han äfven var valbar såsom delegare uti ett större bruksbolag. Hans motståndare hade törgätit, att hr W. icke tillhör deras antal som låter slå sig ur brädet. Sundsvallisternas sjelfständighet, deras åtrå att blifva representerade af en riktig stadsbo som äfven af hr Murn och hr Sundvallson kunde gillas, medförde dock för den lilla staden en ganska kännbar minskning i dess inkomster; ty hr W. uppsade sitt burskap i Sundsvall — och debetssedlar af sådant belopp som hans växa sannerligen icke på träd, aldra minst deri staden. I det föregående har jag antydt att bland andra egenskaper som utmärka hr W. är en hög grad af beräknande försigtighet: jag säger med afsigt beräknande; ty denna försigtighet får alldeles icke förvexlas med den fruktan, den ängsliga oro, som ofta så outsägligt pina personer hvilka förvärtvat större förmögenhet, och som icke sällan utgör rikedomens förbannelse. Hr Wallenbergs försigtighet urartår aldrig till modlöshet: han tappar aldrig kura get då dystra moln uppstiga på det finansiela firmamentet. Han är i detta fall fullkomligt olik t. ex. hr Hierta. Då denne, ju äldre han blir, beständigt tycker sig se allt större faror hota, och betraktar den minsta rubbning i affärsverksamheten säsom början till en oundviklig kris, och hvarje politisk rörelse i hvilken Sve rige kan blifva nödsakad att deltaga, såsom ohjelpligt förstörande vår penningeställning, vår kredit, vår handel och våra fabriker, samt med ängslan afbidar Åen finansiel bråddöd— så bibehåller hr W. sitt jemna lugn, möter stormen såsom det anstår en gammal erfa ren sjöman och skratta! på sitt egendomliga sätt, då andra se så perplexta ut — och säger tillitsfullt: Åju våldsammare orkanen är, desto förr går den öfver. Hr Wallenbergs styrka, hans företräde, hans stora framgång såsom affärsman, ligger just deri att hans mod står i full harmoni med hans försigtighet. Såsom representant eger hr Wallenberg äfven den ovanliga förtjensten att aldrig yttra sig i någon fråga hvari han icke vet sig vara fullt hemmastadd. Utan att egentligen vara -talare, aldra minst i det manr som råder i borgarståndet, yttrar han sig alltid med stor klarhet, lugn och moderation, tillochmed då han ganska skarpt angripes. Han eger en stor dialektisk förmåga och mycken fyndig het i repliken: hans tankegång är skarpsinnig, hans bevisföring logisk. Ilan afböres alltid med uppmärksamhet, äfven af sina mot ståndare, ha ilka icke kunna bestrida att hans yttranden alltid äro både lärorika och intres. rr