Göteborgsposten – 29 januari 1864, sida 1

— Nåväl, zigenerskan Topsy antager utmaningen, utropade hon; ensum skall jag bekämpa er alla, konung såväl som undersåter. Under det du talat har jag samlat mina minnen från barndomen, tonen i din röst har förekommit mig som ett eko från fordna tider och jag har igenkännt dig, Jean de France. Zigenaren lade armarne i kors och betraktade henne lugnt. — Ja du är Jean de France, återtog hon, det vill säga en zigenare liksom jag, en son af denna förbannade stam bland hvilken jag är född, jag som känner mig ega en drottnings hjerta; denna stam som jag hatar af hela min själ, emedan jag blifvit misshandlad och slagen; emedan det vidunder som sade sig vara min far hade den namnlösa grymheten att låta mig blifva biten af hans vedervärdiga djur; emedan man släpat mig med sig öfver vägar och stigar med nakna och sargade fötter och gifvit mig piskslag då jag bedt om förskoning. Jag hatar denna stam och jag förnekar den; jag hatar dig, Jean de France, ty jag vet att du är dess öfverhufvud. Tillbaka, tjut; tillbaka, mördare; tillbaka, eländige landstrykare, det guld du eger måste vara röfvadt, och jag ser blod på dina händer midtigenom skinnet af din handske. Jean de France hade lyssnat med korslagda armar och leendet på läpparne. — Akta dig, jag kan låta dig få ångra dina ord. — Jag trotsar dig, svarade hon, gå, lundstrykare! Då han ej rörde sig ur stället fattade hon tag i ett