Göteborgsposten – 29 januari 1864, sida 1

tena. Att hr Rathsman hade låtit mantalskrifva sig på två ställen ansågo de af ingen t etydenhet. a d Det förekom otvifvelaktigt att hrr Boman ch Sundvallson hade räknat på den jalusi om inom ståndet rådde mot de åsyftade peronerna; men de missräknade sig på sättet att illgodogöra sig denna jalusi. Några citater ur hr Bomans yttranden skola möjligen intressera, enär de utgöra prof ;å hans åskådningssätt, hans förmåga att argunentera och hans parlamentariska takt. De egge grosshandlarnes åtgärd att låta manalsskrifva sig i och låta välja sig till representanter för de oftanämnde städerna, betecknale han såsom ett korruptionsförsök i ändamål att intränga i borgarståndet. — Man ir, yttrade han, ifrig att med exempel illustrera sin sats, tjensteman i hufvudstaden; men skattskrifver sig t. ex. såsom garfvare i en småstad, ett par mil derifrån. Väl eger garfvaren ej ett ämbar att blöta ett skinn uti, än mindre ett garfvarekar; men när fråga blir om riksdagsmannaval reser han till staden, bjuder sina vänner på en sexa eller dylikt, och ehuru hans yrkesbröder aldrig hört talas om herr gafvaren, händer dock att han blir vald till riksdagsman. Lika lätt går det för tittulär-grosshandlare — dessa kommerceråd i fria luften, hvilka hafva packboden i den ena fickan och kontoret i den andra, — och dylika representanter ansåg han ytterst farliga, men verkliga garfvare med egna kar och blötämbar ofarliga, troligen ock mera lämpliga till ledamöter i borgarståndet, hvilket han städse betraktade såsom en emanation af det rena skråväsendet. Längre fram i sitt föredrag bemödade sig hr bokbindareåldermannen att låta ståndet tydligt förstå huruledes han sjelf var en studerad man, som ingalunda hade sysselsatt sig allenast med litteraturens yttre behandling utan äfven tillegnat sig dess frukter. Han anförde nemligen: vi fotografera månan, och astronomien tror sig hafva trängt upp ända till Gud faders boningar; och med den makt vi vunnit öfver naturkrafferna (1 Falun? — inföll den qvicke rektor Widell) är det ju icke otänkbart att man en vacker dag kan hitta på ett sätt att förmedelst luftelektriciteten åstadkomma en telegrafförbindelse med — månan. Visserligen icke så att man kan förflytta sin person till månan, men så att man kan affärda en mantalsskrifningsdepesch dit upp. Jag frågar, är man väl dermed bosatt i månan? — ropade talaren, blodröd i ansigtet af ansträngning, och slungade utmanande blickar på hrr Wallenberg och Lallerstedt, hvilka jemte ståndets öfriga ledamöter och åhörarne på läktaren högljudt skrattade åt hr Bomans -månskensfantasier, för att begagna rektor Widells ord. Herrar Bomans och Sundvallsons fanfaronader åstadkommo naturligtvis icke den verkan som de hoppats. I afseende på hr Wallenbergs uteslutning yrkade de icke ens votering, och rörande hr Lallerstedts anställdes sådan, men med den effekt att hrr B. S. blott förmådde drifva upp åtta med sig liktänkande röster, af hvars resp. egare dock ingen enda hade emot att i diskussionen deltaga, hvartill också fordrades just den oblyghet som de begge sistnämnde egde — den nemligen att vilja utesluta tvenne representanter, om hvilka hr Björck så träffande yttrade sig, att ståndet af dem (talaren lade tonvigt på dessa begge ord) städse haft soch har både nytta och heder.) ) Mot slutet af riksdagen erhöll hr Boman ett mera passande fält för sin verksamhet. Han antops till föreståndare för ett arbetshus i hufvudstaden, och borgarståndet har således, troligen för alltid, gått förlustigt hans alltid lustiga apparitioner.