Göteborgsposten – 28 januari 1864, sida 1

hörligt ej annat än Osmanys ögon och kunde aldrig lyckas binda hans florett, som gled som en orm under klingan. Full af otålighet gjorde Roger ett utfall och försökte gifva honom en rak stöt. Knappen på Osmanys sorett träffade den unge lorden vid högra axeln, och klingan böjde sig så att den var nära att gå af. — Stöten var dödlig! utbrast Roger och kastade sin florett på golfvet. Jag ser att jag ej är annat än en skolpojke! — Kom ihåg den florentinska posityren i morgon, sade Osmany. Den besynnerlige mannen svepte derpå in sig i sin kappa, fällde en flik af densamma öfver sitt ansigte och gick utan att Roger försökte qvarhålla honom. Han steg ned för en liten trappa som ledde ut till hotellet i trädgården. Den som sett honom utan ringaste tvekan fortsätta sin väg till dess han u pnådde en liten port genom hvilken man kom ut på en närgränsande liten gata skulle ha sagt, att Ösmany länge bebott hotel dAsburthon. Indiern uppnådde the Strand och stannade framför en juvelerarebutik. En man med långlagdt ansigte, små grönaktiga ögon, linfärgadt hår och hvilken lika väl kunde vara sjutiofem som femtio år, satt ensam på kontoret sysselsatt med att vid skenet af en lampa genom ett förstoringsglas undersöka slipningen af en stor diamant. Osmany gick in. — Goddag, Nathaniel! sade han. — Goddag, herre, svarade juveleraren i det han lifigt reste sig och med vördnadsfull åtbörd helsade.