Göteborgsposten – 28 januari 1864, sida 1

sanning i korrespondensen emellan det moderna samhällets olika klasser, än denna antagna slägtskap emellan de krönta hufvudena. Den höge kejserlige brefskrifvaren i Paris är dock jemte brodren i Konstantinopel, måhända den som har mesta skälet att betrakta uttrycket Monsjeur mon fråöre, som föga mer än en fras. Alla de öfriga tretionio kunna deremot begagna det på allvar och finna mening deri. Om också icke verkliga bröder och systrar, äro Europas suveräner till största delen onklar, tanter, nigcer, nevöer eller kusiner inbördes, och alla nära förbundna genom blodsband samt familjeförhållanden. Dessa kungliga blodsband äro, om också icke af den högsta vigt i nationernas utveckling, åtminstone af tillräcklig betydelse för att förtjena en uppmärksam undersökning. De förtjena det så mycket mera som den princip, på hvilken de äro baserade, synbarligen vinner allt mera plats och med hvarje följande generation visar sig ega allt större kraft. Slägtskapen emellan krönta hufvuden, hvilken tagit sin början i Tyskland, furstarnes land, har gradvis spridt sig från den ena ändan af Europa till den andra och är nära att slå rot i den nya verlden, vester om Atlantiska oceanen. Bildandet af konstitutionela former och lagbunden regering gifver, långt ifrån att skada dessa dynastiska allianser, tvertom nytt lif åt desamma. Genom att förminska konungars och furstars makt har konstitutionalismen nppställt en fordran på större värdighet och glans hos desamma, hvilken endast börden och tronens afskildhet kan gifva. Konungarne i England under fjortonde århundradet kunde gifta sig med privatmäns döttrar; konungarne i nittonde seklet kunna det ej. Å andra sidan medför den större ädelheten i det kungliga blodet en icke obetydlig verklig makt, nationel såväl som internationel. Den sålunda vunna positionen kan tydligen inses om man, såsom vi nu göra, tager Europas nuvarande suveräners familjeförbindelser i ett närmare skärskådande. De kungliga familjerna i Europa ha med så undantag genom senare eller äldre slägttörbindelser blifvit tyska. De utgöra derföre, strängt taget, blott en enda familj, hvilken likväl är delad i tvenne framstående grupper. Den första af dessa grupper innefattar de romersk-katolska, den andra de protestantiska husen. I spetsen för de förra står huset Habsburg, som till största delen grundlagt det system af kungliga familjeförbindelser, hvilket nu råder i Europa. Detta förhållande uttryckes i det välkända distikon: — Bella gerant alii: tu felix Austria nube: Nam que Mars aliis, dat tibi regna Venus. Hvilket skulle kunna ätergifvas på svenska sålunda: Andra må föra krig: lyckliga Habsburg, blott gift dig: Venus skänker ju dig den makt som Mars ger åt andra. De tidigare Habsburgarnes äktenskapliga eröfringar berodde helt och hållet på racens fysiska fördelar. Bland hundrade rivaler och friare vann erkehertig Maxmilian, blott på grund af sin skönhet, Maria af Burgund, arttagerskan af alla Carl den Djerfves länder. Samma orsak bringade Arragoniens och Ca stiliens kronor jemte herraväldet öfver Nya Verlden i händerna på erkehertig Philip, Maximilians och Maria af Burgunds son. Felic Austrias lycka kulminerade under denne Phi lip. Han var så utomordentligt vacker och så utsökt välformad, både till ansigte och utseende, att då han anlände till Spanien nedföllo qvinnorna på gatan och tillbådo honom, till stor förtret för hans gemål, drottning Johanna, hvars svartsjuka väcktes om blott Phiip kastade en blick på någon af hennes kön. Konungens död vid den tidiga åldern af tjugo—