Göteborgsposten – 26 januari 1864, sida 1

I borgarståndet gjorde han sitt inträde vid 1853-54 årens riksdag; han mottogs der med öppna armar och han insattes genast och utan tvekan i bankoutskottet. Hans mödosamma kall, hvilket han villigt åtog sig, blet att både der och i ståndet, genom motioner och mundtliga föredrag upprepa och vägleda först och främst i bankfrågor, just det fack som han med förkärlek studerat, emedan hans intressen äro inom detsamma koncentrerade. Hans insigter i bankväsendet äro både grundliga och mångsidiga; de äro alltid, om jag så tår uttrycka mig, nyktra, ty de äro alltid praktiska, och hans erfarenhet jag skulle vilja tilllägga: hans instinkt, är utan all gensägelse större än någon annans inom borgarståndet, der ganska många, naturligtvis, togo sig min af att i de högre finanserna vara mycket slängda; ehuru bland dessa sannolikt förekom ej så få, hvilka förvärfvat sig erfarenhet och grundlagt sina finansiela åsigter, dels såsom låntagare och dels som löftesmän i bankerna. Det dröjde emellertid icke särdeles länge förrän åtskilliga både inom bankoutskottet och borgarståndet, började hysa en ogemen fruktan tör allt hvad hr Wallenberg i banktrågor antingen sjelt föreslog eller förordade. Det föreföll dem, de befarade, att allt sådant ehuru ofta på ett för dem nästan outransakligt sätt, företrädesvis åsyftade privatbankernas, och längre fram Stockholms Enskilda Banks fördel, och den tanken föresväfvade dem ständigt, att hr Wallenberg, om han finge råda, skulle blitva en ny Polytem gent emot Rikets Ständers Bank. Vid de fyra riksdagar som hr Wallenberg bevistat har man också icke sällan ertarit, det åtskilliga representanter, af ömhet för riksbanken städse funnit försigtigast och ansett sig förpligtade, icke blott att afslå allt det som han i banktfrågor ifrade för, utan äfven att motverka sådana åtgärder, som man supponerade att han hyste någon benägenhet för. Några trodde sig tillochmed alltid böra verka för de åtgärder som han talade emot. Jag behöfver knappast påpeka att ett sådant förtarande är i hög grad betecknande, och kanske den säkraste mätaren på verkliga halten af de inom vår nuvarande representation befintliga insigterna i bankväsendet. De antydda representanternas åtgörande erinrar foröfrigt om den gamle juris professoren i Upsala Drissels yttrande i konsistorium: Jag motsätter mig allt som jag ej begriper!Då förstår jag också, hvarföre bror motsätter sig allting — inföll professor Afzelius. Det lärer emellertid stundom inträffat, att hr Wallenberg, som jemte en stor tond af resprit inventif äfven eger ett humoristiskt lynne, gjorde sig ett nöje af att i mindre vigtiga frågor föra sina antagonister på halisen, der de snart bletvo törbryllade, och begingo btiser, som de sedan rätt mycket ångrade. Man tyckte sig vela stundom märka, att då dessa i fåvitsko ytdes öfver att i en vigtig fråga hafva motverkat hr Wallenbergs intressen (ty det ansågs såsom axiomatiskt att han i alla frågor hade ett specielt intresse) — så hade de i verkligheten, men mot sin vilja, öfver förväntan gått hans önskningar till mötes. Vid sisttörlidne riksdag ville borgarståndets öfriga finansierer på intet vilkor att hr W. skulle insättas i bankoutskottet, med hänsyn till de vigtiga banktrågor som der skulle beredas. För den skull erhöll han plats i statsutskottet, hvarmed flertalet inom ståndet var synnerligt belåtet, ötvertygadt att genom detta arrangement allenast det naturliga förnuttet i hela sin oförvillade styrka ostördt borde göra sig gällande inom nämnde utskott. Deri olik alla dem som bråkade förfärligt, när de icke erhöllo plats i det utskott der de önskade inkomma, och der de föreställde sig vara NER ORSA — NESSER