Göteborgsposten – 26 januari 1864, sida 1

en bjudning, stannade han och slog fyra slag på porter hvilken genast öppnades. — Om kapten Maxwell ej är här denna afton, sad han för sig sjelf, är det emedan han förlorat sin sist guin och skjutit sig för pannan. Den maskerade steg uppför en bred trappa, hvar steg voro betäckta med en rik matta. På pelarne till led stängerna stodo exotiska växter. Hunnen upp i första våningen, gick han genom fer rikt dekorerade men nästan folktomma salonger. Slutli gen inträdde han i ett annat rum, der man samtalade låg ton. Omkring tretio personer, somliga ännu unga, andr redan grånade, omgåfvo ett faraobord, betäckt med guld Vid första ögonkastet märkte den okände den son han sökte. Det var en man, omkring fyratio år gammal med reslig växt och blonda mustascher uppblandade mec några grånande hårstrån, skallig panna, blekt ansigte och feberaktig blick, Han tummade med en konvulsivisk rö relse omkring tjugo sovereigns och kronor, som lågo fram för honom på bordet. Vid hvarje nytt spel kastade har ett guldeller silfvermynt på bordet. Kortet lades upp och bankirens räfsa bortförde hans insats. Mannen mec de blonda mustascherna gjorde då en åtbörd af vrede, lä ett utrop undfalla sig och kastade fram ett mynt i de han yttrade: — Turen måtte väl vända sig. Men turen vände sig ej. Kapten Maxwells sista krons gick att samla sig till den ofantliga penninghögen iram