Göteborgsposten – 26 januari 1864, sida 1

brytelse, att jag icke sätter så stort värde på dessa representanter, som begifva sig upp till ett riksmöte för att under mycken anfåktelse utföra en viss redan på förhand antagen roll; ty jag har tyckt mig finna, att de aldra flesta som så velat, dock ofta slagit ötver målet, och genom händelsernas oberäkneliga gång i obevakade ögonblick ,fallit ur rollen, kanske just derföre att den politiska arenan icke är någon vanlig teater, törsedd med sufflör och regissör, hvilka hjelpa hvad som kommit i olag. Den nervöse insändaren-representanten i Aftonbladet har uttalat den satsen, att i ett land, inom hvars representation ett så oändligt ringa förråd af mod och sjelsständighet förefinnes, ett sådant skrifsätt (som mitt) ingalunda är egnadt att stärka folkfrihetens, fosterlandets och rättvisans sak. Jag vädjar till hvar och en som gjort sig den mödan att genomläsa mina skizzer, huruvida i dessa förekommit något enda yttrande jemförligt med den nämnde insändarens ofvan citerade påstående om det oändligt ringa förråd af mod och sjelsständighet hos vår representation? Har hans mening varit att försvara representanter na mot mitt skrifsätt, d v. s. mot mina omdömen rörande dem, så torde dessa med skäl kunna åberopa det gamla ordspråket: Gud bevare oss för våra vänner! Har åter insändarens mening varit att göra sannolikt, det åtgärden, att skildra de framstående representanterna medan de ännu lefva, skulle hafva till följd att de undandraga sig att vidare blifva representanter, så är jag fullt beredd att sätta mitt lif i pant derpå, att at alla de ledamöter inom representationen som redan blifvit, eller som framdeles, ifall jag får letva, skola bli tecknade, vare sig att de blitvit eller blifva, såsom insändaren uttrycker sig, tilldelade oförsynt beröm eller klander, skall ändock icke någon enda, när riksdag stundar härnäst, underlåta, att med ord och handling arbeta för sitt återväljande, blygsamt, som vanligt, försäkrande sig ega ett ofantligt qvantum mod och sjelfständighet; ty det är märkvärdigt huru lifvet i hufvudstaden, jag säger icke riksdagsarbetet, är lockande, ätven för dem som äro filosofer och kostföraktare — hemma i landsorten. Ett folkombud är hemfallen under offentlighetens dom. Endast i den mån som en representant samvetsgrannt fullgör sina åligganden mot det allmänna, mot staten, bör han uppskattas. Men deri fela så många representanter att de ställa enskildas intressen framför det allmännas, att de först anse sig böra bevaka sin stads, sin orts fördelar, och dernäst sosterlandets. Dessa omständigheter hafva påaktats alldeles för litet, och orsaken dertill ligger, till en stor del åtminstone, uti vår bristfälliga representation, som icke är ett uttryck af det upphöjda folkmedvetandet. Grosshandlaren A. O, Wallenberg hade redan förvärfvat sig en framstående plats bland hufvudstadens affärsmän innan han beslöt att blifva ledamot af riksförsamlingen. Han manades dertill hvarken at fåfänga eller utmärkelsebegär. Om han icke haft vigtiga intressen att bevaka, stora ider inom det finansiela gebitet att framlägga, bearbeta och försvara inom representationen, så skulle han på ett så mödosamt kall icke velat uppoffra sin tid, hvars värde han så väl vet att uppskatta. Då han hunnit blifva valbar, behöfde han alldeles icke anstränga sig för att blifva vald. Redan 1850 hade han erhållit burskap såsom grosshandlare i Sundsvall, der han blef intressent i åtskilliga större affärsföretag, derefter verkställande direktör i dervarande filialbank, .iii ko LR 2 kH? , 2 0, 1