Göteborgsposten – 25 januari 1864, sida 1

slägtets elementära bildning och dess förberedande tili lifvets så mångsaldiga värt. Under intrycket af dessa betraktelser var det med så mycket mera tillfredsställelse, som man i slutet af förra året erhöll den glädjande vissheten att vår frisinnade regering ej mindre i denna än andra samhällets utvecklingsfrågor hyllade den fria konkurrensens helsosamma läror. Ett regeringsbeslut kungjordes neml. i slutet af sistl. år, hvarigenom Stockholms lyceum för en tid af fem år erhållit rättighet att i likhet med statens högre läroverk dimmittera sina lärjungar till akademien. Ehuru man glädde sig häråt, så var man dock ej fullt törvissad, att ju ej detta medgifvande erhållits på grund af personliga förbindelser och försänkningar på högre ort och bifallet var derföre endast halft. Så myeket mera odelad var den tillfredsställelse, hvarom vi sistlidne tisdag bland dagens nyheter inregistrerade den, att samma medgifvande blifvit lemnad härvarande Realgymnasium, och vi kunna ej underlåta att lyckönska hr ecklesiastikministern till det odelade och högljudda bifall, som härför kommit honom till del iden allmänna opinionen. Steget är härmed uttaget; konkurrensen är äfven på detta fält öppnad, till ej ringa båtnad för den vigtiga sak som detta beslut afser. Huru oklokt ett motsatt behandlingssätt af detta ämne varit, är lätt att inse, om man nemligen abstraherar från alla prelatensieka inflytelser och skråmessiga intressen, utan endast ser saken från dess egen synpunkt. Ty frågar man, hvar de mesta garantierna finnas för att undervisningen skall bäst och ändamålsenligast bedrifvas, så kan svaret ej rättvisligen utfalla till de privata läroverkens nackdel. Man besinne blott, att föreståndarens hela existens vid ett sådant vanligen beror på den kredit hans skola kan lyckas förvärfva hos en större allmänhet. Hvad är derföre naturligare än att han för vin nande af detta mål söker att ställa de största lärareförmågor och de friskaste krafter, som stå honom till buds till sitt förfogande. Vi hafva speciellt kännt en sådan, den som skolkarl af få ötverträffade, för mången oförgätlige, Johan Jacob Svartengren, som alltid gjorde dessa egenskaper till hufvudvilkor vid engagerandet af sina lärarebiträden. Vi skola ej viga oss vid hvarandra; ej en dag längre än det är ruff i saken och ljud i bjellan höra vi ftillsamman hörde vi honom på hans okruserliga sätt en gång säga till en såsom lärareförmåga känd yngre student, och troligen göra de flesta i hans ställe alldeles det samma. Denna rättighet är beröfvad staten. Den 60-årige adjunkten, som kanske under en 40årig tjenstgöring blifvit allt utom lämplig för sitt ansvarsfulla kall, kan ej afskedas, utan till mehn för både sig och saken måste han fortsätta tills det långa och mödosamma dags verket är för alltid slutadt. Den 50-årige mannen känner ej lika lifligt som den 25-årige ynglingen att hans undervisning ej längre kan vara ett docere än den i något afseende i sig innebär ett discere, ty detta är och blir ett conditio sine qua non för hvarje verklig förmåga i denna väg. Och dessutom en sak! Man känner hvilken omätlig inflytelse ledaren af ett läroverk utöfvar på detta. Han är, så att säga, anden som besjälar det hela. Ej är det gerna antagligt att en ung man för sakens skull egnar sig åt skollärarens sträfsamma och ringaktade yrke och dervid ställer sig helt och hållet på egen botten utan allt stöd af staten, om han ej eger en varm och innerlig hängifvenhet för sitt ansvarsfulla kall. Kan detta alltid med samma skäl sägas om statens lärare? Vi tvifla derpå. Slumpen, den betryggade, om ock tarfli