Göteborgsposten – 25 januari 1864, sida 1

— Mvylady, jag kommer för att af er begära ett stort offer. Den stackars qvinnan darrade. — Ah! sade hon, hvilken pröfning är mig då åter beskärd af ödet. — Ni måste, yttrade gentlemannen efter ett ögonblicks tvekan, ni måste skilja er från Lionel. Mrs Celia utstötte ett skri. — Aldrig! sade hon. Sir Robert Walden återtog. — Åtminstone måste ni följa honom till London. — Men min vän! utropade den stackars modren, hvad säger ni nu? Resa till London! ni vet väl att jag gått in på att gälla för död, att ändra namn och afstå från mitt enkesäte som markisinna Asburthon för att undandraga mitt yngsta barn dess förföljares hat. Sir Robert Walden fattade sakta mrs Celias eller rättare lady Cecilys hand, ty det var verkligen det olyckliga offret för den infame sir Jack Asburthons förtal. — Det är för Lionels lycka som jag ber er göra detta, sade han. — Hans lycka! ah, yttrade lady Cecily och skakade på hufvudet, lyckan det är ringheten, obemärktheten; lyckan är detta lugna lif utan lyx som vi, han och jag, här föra. — Lionel tror sig vara son af en fattig efficer, han saknar äregirighet, han är lycklig... Hvarför vill ni sända honom till London? — Mylady, återtog sir Robert, tror ni att Lionel är fullkomligt lycklig.