Göteborgsposten – 23 januari 1864, sida 1

— Men, återtog Roger, tillåt mig, innan jag bevisar er min erkänsla . Den okände afbröt honom med en åtbörd. I — Ers nåd kan ej inse huru denna björn som sluppit ut ur ett menageri kan ha kommit hit, lika litet som uppträdandet af denne man som fordom varit djurets egare. I sjelfva verket, sade markisen, förefaller mig allt detta som en dröm. — Herr markis, yttrade den okände, ser ni tretio steg härifrån det der snäret af ekar och buskar? — Ja. — Det är der som den verklige egaren af detta djur alltsedan dagens inbrott väntat på er ankomst. Ni hade knappt hunnit fram förrän han tog nosgrimman af björnen och släppte honom mot er. — Den eländige! utropade Roger. — Bakom honom fortfor mannen med hvita pelsen, var en man som smög sig efter likt en orm med en bössa i handen och en dolk mellan tänderna. Knappt hade björnen gjort tre hopp förrän dolken inda till fästet inträngde mellan djurtimjarens skuldror och han föll ned som triffud af åskan; i samma ögonblick sänkte sig bössan i riktning mot björnen som skulle ha drabbats af döden om han ej kännt igen sin herres röst. Förstår ni nu? — Nej, svarade markisen. Jug vet ej hvad jag kunnat göra för att en usling skulle vilja . .. — Han var endast ett verktyg. — Ett verktyg! Jag har då fiender! utropade markisen med okonstlad förvåning.