Göteborgsposten – 23 januari 1864, sida 1

Ett leende sågs på den okändes läppar. ; — Man har alltid sådana när man är ung, ädel och rik. Men må ers nåd ursäkta! jag kan ej förklara mig vidare. — Men åtminstone skal! ni säga hvem det är som... — Dödat djurtämjaren? Det är jag! sade helt enkelt mannen med hvita pelsen. l — Ni! utropade Roger med förvåning. i — Nu tillade Osmany, må ers nåd värdigas ursäkta jom jag drager mig tillbaka; jag hör era jagtkamrater närwma sig; de skulle ha kommit för sent för att bistå er, men de komma lagom för att förse er med en häst. — Men min herre, utropade markisen, ni kan väl icke på detta sätt draga er undan min erkänsla. Den okände fästade på den unge mannen en blick full af tillgifvenhet. — Yi skola återse hvarandra! yttrade han, och kanhända snart nog. Adjö, ers nåd! Han tog ett steg tillbaka. — Ni skall väl åtminstone ej vägra att räcka mig er hand? sade Roger med hjertlig ton. — Oh! nej visst icke. Och den besynnerlige främlingen fattade lifligt markisens hand; men i stället för att trycka den förde lss den vördnadsfullt till sina läppar och gick derefter tillhaka mot sin häst som jätten Simson höll vid tygeln. Då han gick förbi miss Ellen stannade han. i Hon hade under hela tiden sutit qvar i sadeln blek! och liksom magnetiserad af denne mans röst utan att ha i