Göteborgsposten – 22 januari 1864, sida 1

riskt förtryck. Men låt honom nyttja planen af år 1863, och från det ögonblick magyarerna resa sig i Ungern är en mäktig militä risk stat förenad med revolutionen. Om den honom tillgifna klassen blott för en vecka kommer i besittning af städerna, skall den bli stark nog för att imitera Warschaukomiteen, att samla hela nationen under ett starkt konskriptionsnät, att upptaga skatter under hotelse med döden och att vända sig mot Österrike med hela styrkan, icke at ett uppror utan af ett nationalkrig på lit och död. Sanningen att säga så organisera folken sig nu lika hänsynslöst som kounngarne sjelfva organisera sitt förtryck, och hvad de forlora i moraliskt afseende — en oersättlig och sorglig förlust — det vinna de i omedelbar styrka i striden. I detta ögonblick äro de röda lika ifriga som fåglarne före en storm. De se eller tro sig se att kriget skall komma till våren, ett krig som Österrike måste deltaga i, ett krig i hvilket Louis Napoleon öppet eller hemligt måste stå på mazzinisternas sida. Följaktligen visar sig tecken etter tecken till de oroligheter som skola uppstiga från djupet. Den venetianska komiteen, som tyvärr icke längre har Manin till chef, råder sina anhängare att vara färdiga i medlet af Mars. Med det förakt för verklig frihet som gör Garibaldi lika farlig som han är högsint, har denne afsagt sig sitt säte i parlamentet, emedan nationens representanter sett genom fingrarne med — märk väl, icke sanktionerat — den stränghet som blifvit använd i Sicilien för genomdrifvande af konskriptionen, och trots lagarne förklarat sin afsigt att börja krig mot Rom och Venedig. Han begär ännu en gång en million gevär, och ehuru han väl ej skall få en million, skall han likväl erhålla medel att köpa tretio tusen, som blifvit utdömda ur statens förråder och kanhända äfven tiotusen goda refflor från Licge. Neapolitanarne skola följa honom hvart han går, och vare sig vid Donan eller i fronten af sästningssyrkanten skall denne ende man i sitt slag bringa en ansenlig stats hela styrka på revolutionens sida. Han handlar kanske gemensamt med Viktor Emanuel, som längtar efter ett tillfälle; men om så vore fallet, skulle han väl knappast vända sig till Victor Hugo för att få gevär, och handlar han allena, är han helt enkelt blott ett nytt och fruktansvärdt element för oroligheter, en beständig hotelse för parlamentet, hvilket i sitt lugna tålamod och sin tasta beslutsamhet så beundransvärdtre presenterar Italien. Hvarje timma af främmande herravälde på italienska halfön är en skam tör verlden; men det tillhör nationen och icke individen att bestämma tiden och medlen för krossande af kedjans sista länkar. Vi lefva väl alla i den elektriska telegrafens brådstörtande tid, men den sak som örverlefvat Bourbonerna kan väl ha wtllfälle att vänta några månader. Kossuth är ett annat element för oroligheter. Han är ingen agitator till profession, och vi tänka ej på att sätta honom i samma kategori som Mazzini. Han representerar en nation, som ännu saknar fria institutioner, och har derföre rätt att sjelf bestämma den timma han anser lämplig för handling. Men han har alldeles ingen rätt att hota de ungrare, hvilka ej hysa hans åsigter, med det straff som väntar förrädarer, det är döden, eller tillkännagifva att hans komite när besluten försäkra g om åtlydnad för sina befallningar och utförande af de mått och steg den måste tagar. Dessa uttryck hänvisa på terrorism, och terrorism ir ett dåligt instrument i de rödas såväl som i konungars händer. Vi ha erkänt! att det äfven är ett verksamt instrument, och lå Ludvig Kossuth emot sitt bättre vetande